T O DI Kleinstadtbilder op. 49 skulle kunna bet. som en modern motsvarighet till Schumanns Kinder scenen. En sammanfattning av sina rön betr, nutida pianospel gör T. i etyderna op. 55—59. Ett av T:s senaste verk, den helgjutna, spänningsfyllda 1. symf. op. 72, utmärkes bl. a. av rikligt förekommande kromatik, intressant tematisk utveckling och en orkestrering, där T. genomfört en långt driven individualisering. Verk: Operor ss. Die Prinzessin auf der Erbse (efter H. C. Andersen; Baden-Baden 1927), Egon und Emilie (Mannheim 1928), Der Fächer (Königsberg 1930) o. a. scenmusik, även för radio; symf. nr 1 op. 72 (1950) och nr 2 op. 73 (1952; tillägnad Albert Schweitzer), Komö-die op. 42 (1927), Fanal op. 45 (m. orgel; 1928), Bunte Suite op. 48 (s. å.), Kleine Theater-Suite op. 54 (1930), variationsfantasin Big Ben op. 62 (1934), uvertyren Pinocchio (1936), det dramatiska preludiet Hyperion op. 71 (1947), pianokons. op. 38 (1926), symf. för piano och ork. op. 61 (1932) o. a. ork.-verk; kammar-symf. Die chinesische Flöte op. 29 (m. sopran; 1923), Tanz-Suite op. 30 (s. å.) och Fünf Stücke op. 33 (1924) för kammarork., kons, för vlc. och kammarork. op. 35 (1925); Spiel för blå-sare op. 39 (1926); Cantata of the bitter herbs för solokvart., kör, ork. och berättare op. 65 (1938—40), kantaten Das Wasser för tenor, baryton, bl. kör, liten ork. och berättare op. 53 (1930); Poems to Martha för stråkkvart, och baryton op. 66 (1943); Der Tierkreis för kör a cap. op. 52 (1930); 17 stråkkvart., bl. a. a op. 12 (1907), G op. 15 (1908), Dess op. 18 (1911), C op. 26 (1919), op. 28 (1921), op. 34 (1924), op. 70 (1946), stråktrio op. 63 (1937), op. 65 (1938), pianokvint, op. 64 (1938), pianotrio o. a. kammarmusik; 3 sonater (op. 47, 1928), Burlesken op. 31 (1924; nr 3: Der Jongleur), Cap-riccetti op. 36 (1925), Tanz- und Spielstücke op. 40 (1926),' Kleinstadbilder op. 49 (1929), 5X10 Etüden op. 55—59 (1931), Profiles op. 68 (1946), Ideas op. 69 (1947) m. fl. verk för piano; 9 sånger för sopran och piano op. 41 (1927); musik till talrika filmer, bl. a. Catherine the Great (1934; Lilla kejsarinnan, s. å.), The private life of Don Juan (1934; Don Juans kärleksaffärer, 1935), The cat and the canary (1938; En fasansfull natt, 1939), The ghost-breakers (1939; Ingen rädder för spöken, 1941), Ladies in retirement (1941; Skuggornas hus, 1942), None shall escape (1943; Ingen skall undkomma, 1946), The unseen (1944; Skuggan, 1950), m. m. — Skr.: Beiträge zur Stilkunde der Melodie (diss. 1921; tr. ss. Melodielehre, 1923; ry. uppl. 1928; sp. 1931), The shaping for-ces in music... (1948; m. fört, över T:s verk). Litt.: E. Beninger, Pianistische Probleme, im Anschluss an die Klavierwerke von E. T. (i Melos 1928); P. A. Pisk, E. T. (i MQ 1938); H. Rutz, E. T. (i SchwM 1951); dens., E. T. (i Melos 1952; m. verkfört.). Å. B. Todi [tå:'-], Luiza Rosa de Aguiar, portugisisk operasångerska, mezzosopran (1753—1833), en av de mest uppmärksammade under 1700-t:s sista kvartsekel. T. framträdde i London 1772 och 77 men slog igenom först sistn. år i Madrid samt i Paris 1778—79 och 81—83. Stora triumfer firade hon i Petersburg från 1784 och i Berlin 1786—89. Lämnade scenen 1796. — Litt.: J. de Vascon-cellos, L. T. (port.; 1873). G. P. Der Tod und das Mädchen [-tå:t ont-], ty., Döden och flickan, benämning på F. Schuberts stråkkvartett i d-moll (1826). Namnet har uppkommit därav, att ett ac-komp.-parti i Schuberts sång med samma namn ligger till grund för var.-satsen i denna kvartett. Tod und Verklärung [tå:t ont [-ferklä:'-ron§],-] {+ferklä:'- ron§],+} ty., »Död och förklaring», symf. dikt op. 24 av R. Strauss (1888—89; uppf. 1890). Som ett slags »program» skrev A. Ritter en förklarande dikt, skildrande ett dödsläger, där den sjuke för sin inre syn ser scener ur sitt liv passera förbi, och mynnande i en apoteos; dikten tillkom dock efter det verket var fär-digkomponerat. G. P. Toeschi [tåe'ski], eg. Toèsca della Cas-tella-Monte, Carlo Giuseppe, italiensk violinist och tonsättare (1724—88), en av Mannheimskolans mera prominenta företrädare. T., som stud, för J. Stamitz, var från 1752 violinist i Mannheimork., blev 1759 konsertm. och följde 1778 hovet till München, musikdir. där 1780. Hans talrika komp, utgöras av balettmusik, 63 symf., kvart, för fl. och stråkar op. 1 och 3 o. a. kammarmusik. — I nytr. föreligga en symf., utg. av H. Riemann i DTB 7:2, kammarmusik i DTB 15—16 samt en symf., D., utg. av A. Carse. T:s broder, violinisten Giovanni B a t-t i s t a T. (d. 1800) var likaledes elev av Stamitz, från 1756 verksam i Mannheim och sedan vid hovet i München; musikdir. vid broderns död. Han komp, sinfonior för stråk- o. blås-instr. op. 6, kammarmusik m. m. A. L-ll Töf [tå:f], gammaltestamentlig trumma, som övervägande trakterades av kvinnorna som glädjeinstrument. Ehuru t. icke räknades till de eg. tempel-instr., fann den dock användning i kulten utanför templet. Om dess byggnad och beskaffenhet ge uppgifterna om dess förekomst i GT inga närmare upplysningar. Trol. rör det sig dock om en ramtrumma, liknande tamburinen. Tofft, Alfred From, dansk tonsättare (1865—1931), vars lyriska talang fann uttryck i välformade verk i traditionell stil; mest uppskattades hans sånger. Utbildad av Nebelong och Bohlmann deb. T. som orgelspelare i Khmn 1887, blev 1903 mu- 1211 1212