TOLKNING sikkritiker i Berlingske Tidende och var bl. a. ordf, i KODA, Dansk Komponist-Forening och Samfundet til Udgivelse af dansk Musik. Verk: Scenmusik till H. Drachmanns Boni-faciusskaeret (1893; Khmn 1910), operorna Vi-fandaka (Khmn 1898) och Anathema (Khmn 1928; egen text); Sörgemarch over Frederik VIII, instrumentalstycken, över 200 sånger, bl. a. Ole sad på en knold og sang och Der gaar sagn om to, folkvisearr. m. m. Er-l Tofte, Lars Valdemar, dansk violinist (1832—1907), framstående konstnär och lärare till två generationer da. violinister och altviolinister. T. fick sin avslutande utbildning av Joachim, med vilken han slöt vänskapsförbund och vars teknik han blev en ivrig förespråkare för i Danmark. Han deb. 1856 i Musikföreningen, där han var mångårigt verksam; konsertm. i Det kgl. kapel 1863—93 och 1867—1904 högt skattad lärare vid MK. Sch. Togni [tå'nii], C a m i 11 o, italiensk tonsättare (f. 1922 18/10), gr. 1949 en grupp av it. tolvtonskompositörer i Milano. T., som stud, för Casella, Margola o. a., är även verksam som pianist. Bl. hans komp, märkes i främsta rummet vokalmusik ss. Psal-mus 76 op. 30 (1949), Missa brevis f. 3 röster op. 19 b (1943—44), Magnificat f. sopran o. orgel op. 24 (1944), vidare Concerto f. stråkork. op. 3 (1937), var. f. piano o. ork. op. 27 (1945 —46), 2 stråkkvart, op. 5 o. 6 (1938), pianotrio op. 14 b (1942), sonater och pianostycken m. m. Toini, Antonietta, konstnärsnamn för Toini Inkeri Nikander, f. Putkonen, finländsk operasångerska, mezzosopran (f. 1901 5/ii). T. har gästspelat på Finska operan i Hfors och på olika eur. scener, bl. a. La Scala. G. D. Tolkning, tolkningskons t, interpretation, det mus. återgivandet — återskapandet av ett musikverk i det aktuella nuet. T. är liksom danskonsten och skådespelarkonsten ett förverkligande av ett konstnärligt format skeende i tiden; med danskonsten har den mus. t. främst gemensamt att vara icke-be-greppslig, med skådespelarkonsten att återgå på ett givet men flertydigt objekt (resp, det skrivna skådespelet och musikverkets notbild). I alla dessa tre fall är det fråga om format uttryck el. uttrycksfull form. Musikalisk t. innebär levandegörandet av en i notbilden mer el. mindre ofullständigt antydd musik, verklighet. Exekutörens konstnärliga uppgift är att återgiva musikverket så mycket som möjligt i överensstämmelse med dess individuella egenart i fråga om såväl karaktär 1213 och uttrycksinnehåll som formella, strukturella och klangliga egenskaper. Denna uppgift kan sägas förete flera olika skikt el. plan, på vilka t. arbetar. Ett av de viktigaste är det, som rymmer principiella stilfrågor, främst berörande tidsstil, nationella särdrag och personstil hos en viss mästare. I fråga om dessa faktorer kan t. åtm. inom vissa gränser baseras på objektiva fakta. Barockmusik kräver exempelvis ett annat tolkningssätt, en annan inställning till det mus. återgivandet, än romantisk musik. (Betr, stilfrågor i samband med utförandet av äldre musik se vidare art. Uppförandepraxis, suppl.). Likaså ställer t. ex. Chopins musik andra fordringar än Schumanns i fråga om t. på grund av olikheter i personstilen, ehuru de tillhöra samma tidsperiod. Så snart dessa stilistiska generaliseringar skola återföras på det enskilda musikverket, vilket ju alltid är fallet ifråga om mus. t., kommer man över till ett plan, där de subjektiva övervägandena dominera. I detta sammanhang ställs vanl. kravet, att t. skall eftersträva att återge musiken »så som tonsättaren tänkt sig». En objektiv vetskap härom kan emellertid endast erhållas ur a) förtrogenhet med personstilen och b) musikverkets notbild. Personstilen är en generalisering, notbilden ger alltid möjlighet till ett flertal olika t. Valet bland dessa, dvs. strävan att komma i närheten av tonsättarens avsikter (som icke alltid äro absolut entydiga, då tonsättaren själv kan tänkas acceptera flera skiljaktiga t. som likvärdiga), måste därför alltid till viss del ske på rent intuitiv väg. Risk för direkt felaktiga el. vanställande t. föreligger, så snart det subjektiva, intuitiva momentet okritiskt får dominera också på de generella stilfaktorernas plan. Grundvalen för "t. måste bestå i en syntes av genom stilkunskap och tankemässiga överväganden utvunna fakta rörande verkets form, karaktär etc. Genom dyl. överväganden s. a. s. utstakas gränserna för de konstnärligt acceptabla fluktuationerna hos tolkningen. Inom dessa gränser är det emellertid otänkbart att kräva »objektivitet» av t. Ty musikverket inte blott tolererar, utan fordrar att speglas av ett temperament, att via exekutörens personlighet och gestalt-ningsvilja fyllas med pulserande, organiskt liv. Härvidlag måste exekutören tränga in i musikverket med ett känslomässigt engagement och en inlevelse, som väsentligen betingas av hans egen personliga, psykiska utrustning. Den mus. t. kan mycket väl göra anspråk på att betraktas som en särsk. konstart (i likhet med skådespelarkonsten), men har i mycket ringa utsträckning blivit föremål för spec., systematiska undersökningar. Sådana skulle dock vara av stort vetensk. värde, inte minst för klarläggandet av psykologiskt olikartade typer av reproducerande konstnärer. Sådana undersökningar skulle också kunna få stor ped. betydelse. De faktorer och element i musiken, som medgiva subjektiva variationer ifråga om t., äro 1214