TOLLEFSEN många. Viktigast äro de, som beröra den tidsliga gestaltningen, näml, val av tempo och tempoändringar (->Tempo), rytmisk gestaltning (inklusive agogik, rubateringar, betoningar), frasering och artikulation, därnäst dynamiken (avvägning av styrkegrader och förändringar av tonstyrka) samt klangbehandling och avvägning av klangen i flerst. sats. Alla dessa faktorer erhålla i den mus. t. karaktär av ut-tryckskvaliteter, vilka tillsammans sätta sin prägel på t. och bli bestämmande för det konstnärliga resultatet. Litt.: G. Brecht, L’interpretation créatrice 1 (1951); A. Della Corte, L’interpretazione musi-cale e gli interpreti (s. å.). L B-n Tollefsen, Carl Henry, norsk-ame-rikansk violinist (f. 1882 15/8), har haft en vidsträckt ped. verksamhet i USA, bl. a. dir. för en egen skola, T:s Studios of Musical Art i New York. T. har stud, vid National Cons. of Music och Inst. of Musical Art i New York och varit ledare för vl.-avd. vid Berkeley Inst. och H. Francis Xavier Acad. i Brooklyn m. fl. inst. Han var bl. a. violinist i New York Symph. Society 1908—10 och gr. 1909 tills, m. hustrun samt violoncellisten M. Pen ha (f. 1888 14/i2) Tollefsen Trio, som regelbundet framträtt i New York och turnerat över hela USA. T. äger ett värdefullt musikbibi., autograf- och instr.-saml. (Amati-, Montagnana-, Guarneri-och Stradivarivioliner). — G. m. pianisten Augusta Schnabel (f. 1885 5/i), som efter stud, för bl. a. Godowsky framträtt med ovann, trio, med Kneisel-kvart. m. m. H. K. Tollefsen, T o r a 1 f Louis, norsk dragspelsvirtuos (f. 1914 26/8), utom för tekniskt mästerskap känd för sin mus. uppfattning av dragspelets möjligheter. T. har stud, vl., piano och musikteori samt dragspel för Akre och har givit talrika konserter i Norden, England och USA, även i radio och television, stundom med ork., ss. i Albert Hall i London 1947. Har komp, för dragspel Harvest moon och Concert waltz (1939), Spitfire (1946), Accordion impromptu (1951) m. m. — Brodern, S v e n d T. (f. 1922 2%), som avlagt org.-ex. vid Guilmant Organ School i New York, är också känd som framstående exekutör på dragspel och har komp, en kons, för dragspel och ork. H. K. ToJonen, J o u k o Paavo Kalervo, finländsk pianist och tonsättare (f. 1912 2/n), fil. mag. 1939, musikprogramchef i Finlands rundradio sedan 1946. T., som stud, vid Sibeliusakad. och univ. i Hfors, har framträtt som solist (bl. a. i New York och i sv. radio ffg. 1946) och ackompan-jatör. År 1941 anställdes han vid radions mu-sikavd.; har komp, ork.-verk, pianostycken och sånger. G. D. Tolvskillingsoperan, The ->beggar’s opera. Tolvtonsmusik (av ty. Zwölftonmusik.), musik som komponerats enl. vissa lagar som bestämma tonernas inbördes ordning och förhållande till varandra, men som icke äro förankrade i någon som helst tonalitet i vanl. mening utan förutsätta att alla tonsystemets 12 toner äro fullst. likvärdiga. T. växte fram under loppet av 1910- och 20-t. och har särsk. fr. o. m. 1940-t. (ofta under namnet d o d e k a-f o n i) blivit föremål för förnyat intresse. Som dess eg. upphovsman får räknas A. Schönberg. Ur rent musikteor. synpunkt uppstod t. som en logisk följd av de stilistiska förloppen under slutet av 1800- och början av 1900-t. »Metoden att komponera med tolv toner växte fram ur en nödvändighet» (Sichönberg). Dess första förutsättningar kunna ses i samband med den tonala harmonikens kris med Wagners Tristan och impressionismens upphävande av samklangernas funktionsbundenhet. Upplösningen av de tonala sammanhangen (påskyndad av sådana företeelser som kvartharmonik, Skr jabins »mystiska ackord», Schönbergs s. k. »vagerande» ackord m. m.) ledde i förstone till fullst. atonalitet (->Atonal). Denna riktning var i hög grad betingad av just då aktuella musiksociologiska och rent konstfilosofiska problemställningar. Konstmusiken reagerade mot kulturindustrin och dess »kommersiella depra-vering av det traditionella tonspråket» (Ador-no). Överkänsligheten mot floskler ledde till bortskalandet av allt överflödigt; de koncentrerade atonala verken blevo »psykogram», där det ytterliga renodlandet av det hypersub-jektiva s.a.s. slog över till en helt ny art av objektivitet. Därmed skapades även de inre förutsättningarna för försöken att org. större verk på icke-tonal grundval, och det var här tolvtons-tekniken fick sin tillämpning. De tidigaste försöken i den riktningen gjordes ung. vid samma tidpunkt av flera tonsättare och teoretiker, oberoende av varandra: ryssen J. Golysjev (med sina första försök redan omkr. 1914), wienaren J. M. Hauer (omkr. 1919, med sin spec. »troplära»), H. Eimert (som 1924 publ. sin Atonule Musiklehre) och A. Schönberg, som efter en experimentperiod på bortåt tolv år var den som omkr. 1924—25 definitivt nådde fram till den ovan beskrivna serietekniken. Bland de tidigaste verk av Schönberg, som helt dominerades av denna nya teknik, märkas 1215 Tryckt 13/u 52 1216