TOLVTONSSYSTEM biåskvint, op. 26, den 3. stråkkvart, op. 30 (1926) och var. för ork. op. 31 (1927—28). Till Schön-berg anslöto sig vid samma tid hans båda främsta lärjungar A. Berg och A. von Webern, vilka var och en på sitt sätt vidareutvecklat och modifierat Schönbergs system. Berg uppvisar (bl. a. i sin vl.-kons., 1935) intressanta ex. på hur t. kan förenas med tonala strukturer. — En anmärkningsvärt tidig och självständig utformning av t. återfinnes hos den norske tonsättaren F. Valen. En viktig företrädare för t. av yngre generation är E. Kre-nek, verksam både som tonsättare och teoretiker. T. trängdes under 1930-t. tillbaka av de nyklassicistiska och »vitalistiska» riktningarna men har under och efter 2. världskriget blivit föremål för nytt och växande intresse i många länder. En av dess främsta förespråkare under denna tid är R. Leibowitz, som skrivit talrika böcker och art. i ämnet. Åtsk. betydande moderna tonsättare ha tillämpat t. antingen i en renodlad form (t. ex. Dallapiccola) el. på ett friare sätt (t. ex. F. Martin). Därutöver tyckes t. ha blivit föremål för ett nästan sektbetonat omhuldande inom vissa kretsar av yngre tonsättare, i både Mellan- och Sydeuropa och i USA, vilka anordna kurser, konferenser och musikfester med uteslutande t. på programmet. Litt.: H. Eimert, Atonale Musiklehre (1924); J. M. Hauer, Zwölftontechnik (1926); R. S. Hill, Schoenberg’s tone-rows and the tonal system of the future (i MQ 1926); P. Stefan, Arnold Schönberg og hans Wienerskole (i DMT 1927); Z. Lissa, Geschichtliche Vorform der Zwölftontechnik (i AM 1935); E. Krenek, Über neue Musik (1937; eng. uppl. 1939); O. Gurvin, Fra tonalitet til atonalitet (1938); E. Krenek, Studies in counterpoint... (1940); G. Perle, Evolution of the tone-row... (i MR 1941); E. Krenek, New developments of the twelve-tone technique (i MR 1943); W. Wirtz, The problem of notation in the twelve-tone technique (i MR 1946); R. Leibowitz, Schoen-berg et son école... (1947; eng. uppl. 1949); dens., Q’uest-ce que la musique de douze sons... (1948); dens., Introduction å la musique de douze sons... (1949); J. M. Hauer, Vom Wesen der neuen Musik (1949); H. Heiss, Elemente der musikalischen Komposition... (1951); E. Krenek, Die Zwölftonmusik als Lehre (i Melos 1951); H. Eimert, Lehrbuch der Zwölftontechnik (21952); R. Vlad, Poetica e tecnica della dodecafonia (i LRM 1952); H. Jelinek, An-leitung zur Zwölftonkomposition... (1952; m. bil.); M. Seiber, Composing with twelve notes (i Music survey 1952); R. Gerhard, Tonality in twelve-tone music (i The score 1952); spec.-nr av Polyphonie 1947/49:4. L B-n Tolvtonssystem el. tolvtonsteknik kallas det el. de system av tekniska och estetiska föreskrifter som gälla för en viss art av ->tolvtonsmusik. Sådan musik kan skapas på flera olika sätt och genomfö-1217 39. Musik. IV. Tolvtonssystem. ras med större el. mindre konsekvens. Följ, framställning skall begränsas till den fullt genomförda, stränga tolvtons-tekniken, som blivit skolbildande och till vilken även de friare formerna av t. mer el. mindre stå i beroende. Den stränga t., som tidigast började tillämpas av Schönberg omkr. 1924—25, har fått sin buvudsakl. systematiska utformning av denne, men senare erhållit vissa systematiska utbyggnader av bl. a. E. Krenek och H. Eimert. Dess utgångspunkt är, att samtl. 12 toner betraktas som absolut likvärdiga. Vidare förkastas alla tonala bindningar. (Därför kan tolvtonsmusiken kallas »atonal»; emellertid kan t. o. m. denna klassificering ifrågasättas, då den stränga s. k. serietekniken inom t. ingalunda utesluter möjligheten av tonalitet.) Tolvtonstekniken avser att skapa ett annat slags organisation av det tonande materialet än det tonalt betingade. Detta sker genom serietekniken. Samtliga 12 toner ordnas till en serie (notex. a) efter vissa föreskrifter, som positivt gå ut på att serien skall innehålla rika tekniska möjligheter (t. ex. »allintervallserier», vari samtl. intervall äro företrädda), negativt på att allt, som kan ge tonala bindningar och associationer (t. ex. treklangsbildningar), bör undvikas. Vid konstruktion av ser. utgår man helt från det tempererade tonsystemet (gör alltså ingen skillnad mellan ciss och dess osv.). Ser. på 12 toner lägges till grund för hela komp, och reglerar såväl dess melodilinjer som dess samklanger. Med undantag för omedelbara upprepningar får ingen ton återkomma förrän alla 12 tonerna använts i föreskriven ordning. Dock kunna tonerna förläggas till olika oktavlägen, ser. kan avbrytas i en stämma och fortsätta i en annan, ev. också uppdelas i tre- el. fyr-toniga grupper, vilka bl. a. kunna bilda samklanger. Ytterligare möjligheter erhållas genom att omvända och spegla den ursprungi. ser., varigenom 4 grundformer uppstå: a) Tolvtonsser. i urspr. skick (notex. a) b) Ser:s omvändning (spegelbild), s. k. inversion (notex. b) 1218