TONALITET sånger. — Musikestetiska skrifter och tidskr. -art. i bl. a. RMI. — Litt.: G. M. Gatti, Four composers of present-day Italy (i MQ 1926); M. Rinaldi, V. T. (i RMI 1951). G. M. Ton (av lat. to'nus), akustisk bet. för ett ljud som kan tilldelas en viss, definierad ->tonhöjd. En t. bestämmes emellertid akustiskt även av den subjektiva ->ljudstyrkan, varaktigheten, ->klangfärgen, förloppen vid ansats och av-klingning (^-Svängningar) samt av sitt vibrato. Området för uppfattande av en t. ligger i frekvenshänseende mellan 16 och 20 000 perioder per sekund, i ifråga om ljudstyrkan mellan 0 -Xphon och en mer obestämd övre gräns (minst 130 phon). Varaktigheten hos t. inverkar både på dess ljudstyrka och tonhöjd. För mycket korta t. öka både ljudstyrka och tonhöjd med t:s längd i tiden tills en fullt utbildad t. med konstanta värden erhållits. För att ge ett intryck av bestämd tonhöjd måste t. räcka minst 0,01 sek., för bastoner upp till 0,06 sek. Betr, de fysiologiska förloppen i örat ->Hörselorgan. U.Å. Tonadilla [tånadiTa], dim. av sp. to-na'da, eg. sång, den sp. komiska operan av sångspelskaraktär, som från omkr. 1750 till 1800-t:s början ersatte den seriösa ->zarzuelan. T., som liksom operabuffan urspr. var ett intermezzo i den seriösa operan, framkom som självständig konstform vid 1700-t:s mitt. Den vann genast stor popularitet genom tonsättare ss. L. Misdn, P. Esteve, B. de Laserna och M. Garcia. Den skrevs vanl. för 1—4 solister, någon gång även kör, och baserades huvudsaki. på solosångnummer. Litt.: F. Pedrell, Teatro lirico espanol... (5 bd, 1897—98); J. Subirå, La tonadilla escénica (3 bd, 1928—30); M. Hamilton, Music in the 18th-century Spain (1937). G. P. Tonal, term angivande den form i vilken ett givet fuga-tema besvaras. Med tonalt svar avses sådana temaformer, där vissa förändringar i melodilinjens in-tervallföljd ägt rum för att trots kvintavståndet (som implicerar en utvikning i dominan-tisk riktning) kunna fasthålla den i dur givna tonarten. Motsats: realt svar. — ->-Füga och dess notex. 1 b, sp. 397—398. — Jfr Ton, Tonalitet. I. B-n Tonalitet kallas varje system av relationer mellan tonerna i en melodi el. en flerstämmig komposition, som är så beskaffat, att en viss ton el. ett visst ackord framhäves framför andra ss. det centrum, kring vilket relationerna ifråga gruppera sig. Denna definition av begreppet t. är avsiktligt formulerad så vid som möjligt för att omfatta alla de arter av t. som avlöst varandra genom tiderna. Alla snävare definitioner ha näml, hist. sett endast begränsad räckvidd. Detta gäller bl. a. den alltjämt mycket vanliga identifieringen av t. med begreppet dur/moll-tona-litet, som endast är en art (visserligen den klaraste och pregnantaste) av t. I överensstämmelse med den givna allm. definitionen kan fastslås, att praktiskt taget all musik, med undantag för det tidiga 1900-t:s avsiktligt »atonala» musik (~>Atonalitet) samt tolvtonsmusiken, där andra lagbundenheter råda, har någon form av t. I naturfolkens och de utomeur. kulturfolkens musik framträder t. i enklaste form genom att en viss ton uppträder oftare än andra, i mera utvecklad form genom att den fungerar som slut- el. avspänningston. Denna sistn. funktion kan på en mångfald olika sätt förstärkas och förtydligas genom grupperingen av melodivändningar och melodiska motiv, varvid t. innehålles i melodins modala gestaltning (-><Modus 1). I förhållande till t. är alltså modalitet ett underordnat begrepp. Behovet av en vittomfattande tolkning av begreppet t. har särsk. blivit märkbart genom det sista halvseklets mus. utveckling. I 1900-t:s musikskapande förekommer vid sidan av fasthållandet av en — ev. starkt utvidgad dur/ moll-tonalitet å ena sidan och (organiserade el. oorganiserade) former av atonalitet å den. andra åtsk. andra arter av t., vilka tyvärr ännu icke på tillfredsställande sätt blivit klarlagda. En av de viktigaste är den form av t., som lösgjorts från dur/moll och den däri förankrade harmonisk-funktionella logiken men ändå fasthåller en viss ton ss. »tonalt centrum» för tonernas och klangernas relationer (klarast har denna form av t. utformats hos Hindemith); vidare skulle man kunna tala om »fria» el. »öppna» former av t., där bindningar till ett el. flera tonala centra äro skönjbara och dia-toniska melodi- el. klangstrukturer alltjämt kunna komma till användning. I den flerst. musiken har begreppet t. dock främst förknippats med den period, som domineras av dur/moll-tonarter och den på denna grundval uppbyggda funktionella harmoni-ken, dvs. från senare delen av 1600-t. till slutet av 1800-t. Härvid är att märka, att t. icke är identiskt med begreppet tonart, utan överordnat detta. En komp., som genom flerfaldiga modulationer vandrar genom ett stort antal olika tonarter, bibehåller dock en bestämd huvud tonart. Komp:s t. är icke heller endast denna huvudtonart, utan huvudtonarten i dess egenskap av tonalt centrum för samtl. tonarts-och funktionsrelationer inom komp. (-^Tonart). Litt.: W. H. Frere, Key-relationships in early mediaeval music (i SIMG1911/12); R. Eidenbenz, Dur- und Mollproblem und Erweiterung der Tonalität (diss. 1927); G. Güldenstein, Das Problem der Tonalität (diss. 1927); O. Steinbauer, Das Wesen der Tonalität (1928); I. S. Tovey, Tonality (i ML 1928); G. Cooke, Tonality and expression (1929); J. Yasser, The future of 1221 1222