TONIC SOL-FA innehåller näml, även sådana övertoner, som icke variera med ljudstyrkan, och dessa bestämma t:s konstans (-^-Hörselorgan, fig. 9). Mus. intressant är frågan, om det harmoniska förhållandet mellan toner bestäms av t. el. frekvensen hos de ingående deltonerna. Man kan lätt göra experimentet att låta 2 toner med frekvenserna exempelvis 175 och 300 perioder per sekund ljuda växelvis och variera deras inbördes styrka så, att t. för den ena tonen ligger en oktav över den andra. Då de ljuda tillsammans, erhålles en dissonans. Omvänt kunna 2 toner som, hörda var för sig tyckas dissonera med varandra, då de ljuda samtidigt ge upphov till en konsonans. Dissonans och konsonans bero således på frekvensen och ej på t. av de ingående komponenterna. Man vet ännu ej defintivt hur bestämningen av t. tillgår. Man antar allmänt att den sker genom en samverkan mellan retningen från den plats på basilarmembranen (->Hörsel-organ), där stimulus från ljudvågen inträffar, och den rytm, varmed nervimpulserna därifrån gå via hörselnerven till hjärnan. Man kan skissera ett funktionssamband mellan frekvens och subjektivt uppfattad t., bestämd enl. halver ingspr in cipen (se figur). T. uttryckes därvid i enheten mel, där t. för en ton av frekvensen 1 000 perioder per sekund vid en ljudstyrka av 60 ->-phon som referenspunkt satts till 1 000 mel. Som ett ex. på sambandet mellan subjektiva och objektiva egenskaper hos örat märkes här att frekvensaxeln i detta diagram kan utbytas mot läget av stimulus på basilarmembranen. Med hjälp av denna skala kan man bestämma subjektivt uppfattad tonhöjdsskillnad för ett intervall i olika frekvensområden. Sålunda ges här ett belägg för Stumpfs påstående, att de övre oktaverna uppfattas som i tonhöj dshänseende större än de lägre oktaverna. — Litt.: C. Stumpf, Beiträge zur Akustik und Musikwissenschaft, h. 2, 4 o. 8 (1898); S. S. Stevens & H. Davis, Hearing ... (1938). U. Å. Tonhöj dsbet. för orgelpipor ->-Fot. Toni, A1 c e o, italiensk tonsättare (f. 1884 22/5), musikkritiker i Popolo dTtalia 1929, även dirigent. Elev av Torchi och E. Bossi har T. skrivit en balett, en symf., körverk, kammarmusik, (bl. a. 2 stråkkvart.), pianostycken och sånger samt utg. verk av Carissimi, Corelli, Monte-verdi, Vivaldi o. a. — Skrifter och tidskr.-art. i bl. a. RMI. G. M. Tonic Sol-fa, en i England under förra hälften av 1800-t. utbildad metod för a vista sång och gehörsutbildning, gr. av Sarah Ann Glover, verksam i Norwich som ledare för kyrkokören och som lärarinna i söndagsskolan. I sin strävan att förbättra kyrkosången drevs hon steg för steg att utarb. ett relativt bet.-system för a vista sång, som hon offentliggjorde 1835 i Scheme for rendering psalmody congregational. J. Curwen, som brottades med Tonhöjd. a vista sångens problem både för sin egen del och för sma elevers i söndagsskolan, lärde känna metoden och blev övertygad om dess värde. Genom hans arbete och org.-talang fick metoden snart stor spridning över hela England. Är 1853 gr. T.-Association och 1863 T.-College, som nyorg. 1873. F. n. är metoden allmän i de eng. skolorna och bokstavsnotationen har även funnit användning i den eng. amatörkörsången. T.-körerna anses höra till de bästa i landet. T.-metodens princip är den gamla, redan av Guido av Arezzo hävdade, att det är tonernas relativa avstånd från varandra och från en grundton, som är det dominerande i de flesta människors musikuppfattning. Vår vanliga lin-jenotskr. är då för den, som vill lära sig sjunga men inte spelar något instr., en omväg, eftersom det väsentliga för sångaren, näml, grundtonen och de halva tonstegen, bet. på så många olika sätt. Det som i linjenotskr. alltid bet. lika är den absoluta tonhöjden, och för denna har sångaren ej i första hand intresse. T.-metoden, som i sina grunddrag är Ann Glo-vers skapelse, men som kompletterades av Curwen och hans många medarb., bygger på de från Guido hämtade tonstavelserna (do, re, mi, fa, sol, la, si), som bet. för durskalans toner. Då i tonstavelseserien sol och si hade samma begynnelsebokstav, ändrades den sista till ti, och för att få samtl. stavelser att bestå av blott en konsonant och en vokal, ändrades sol till so. I eng. stavning har serien följ, utseende: doh, ray, me, fah, soh, lah, te. Kro-matisk förändring markeras genom vokalbyte till e vid höjning och till a vid sänkning. Moll erhålles genom att man utgår från tonstavelsen lah. I uppåtgående mollskala används för höjda 6. tonen dock icke fe (kromatisk höjning av fah) utan en ny stavelse, bah. Varje ton i durskalan tilldelas sin särsk. karaktär. Do är den fasta, bestämda tonen, re den hoppfulla, mi den vilande, lugna etc. Undervisningen utgår från en vertikal uppställning av tonstavelsema. T. h. och v. skrives tonstavelseserien på nytt, varvid man utgår 1225 1226