TONIKA från den ursrungligas 5., resp. 4. ton, detta för att direkt på tabellen kunna åskådliggöra modulation till dominanten, resp, subdominanten. Denna tabell kallas modulator. När säkerhet vunnits i tonträffning från modulatorn, övergår man till en horisontell bokstavsskrift med användande av tonstavelsernas begynnelsebokstäver. Tidsvärdena anges genom de horisontella avstånden mellan bokstäverna. Taktdelar-na markeras genom korta lodräta streck (halv-stark taktdel), kolon (svag taktdel), punkt och komma (tudelning resp, fyrdelning av en taktdel). Tonförlängning utöver taktenheten markeras med ett vågrätt streck efter bokstaven, paus av motsv. tomrum. Ett streck vid neder-kanten resp, överkanten av en bokstav anger tonens läge i oktaven under resp, över den valda grundtonen. Som ex. anges här början av »Du gamla, du fria». .m|m :d.d d :r.m|m :r.d|t,:.r|r :t.d|r.d :m.d|l :—|s Från den fr. Galin-Chevé-Paris-metoden upptog Curwen 1867 rytmstavelser. Taktenheten läses ta, dess tudelning tate och dess fyrdelning tafatefe etc. Liksom när det gäller tonstavelser och handtecken är avsikten att åstadkomma en fast förbindelse mellan den mus. resp, rytmiska upplevelsen och tecknet. Notbilden j J] skall alltså genast i medvetandet framkalla stavelserna ta tate med den 1. stavelsen exakt lika lång som de 2 senare tillsammans. Handtecken för skalans toner uppfunnos av Curwens medhjälpare J. Evans, som trol. fått idén från J. Hullah. Denne använde knuten hand för att bet. halvtonsteg och öppen för heltonsteg. Vid en uppåtgående durskala blev då den knutna handen tecknet för ledtonsteget till grundtonen. Evans kan därifrån ha fått uppslaget att använda den knutna handen som symbol för grundtonen och att sedan införa särsk. handteicken för varje skalton, i stället för att som Hullah använda handtecken för tonsteg. De nya tecknen omnämndes ffg. 1870. Gentemot T.-metoden har man invänt, att bokstavsskriften ej grafiskt visar melodiens stigande och fallande, att den vanliga linje-notskr. eftersättes i undervisningen, samt att metodens bundenhet vid durtonaliteten verkar hindrande för förståelsen av den moderna musikens tonspråk. Emellertid är det tänkbart, att frånvaron av grafisk åskådlighet hos bokstavsskr. innebär en fördel, därigenom att de möjligheter till gissning med ledning av melodins synliga rörelse, som finnas vid tonträffning med den vanliga linjenotskr., bortfaller. Den horisontella bokstavsskr. tvingar fram medvetna tonföreställningar inom tonarten för varje sjungen ton. Vidare kan anföras, att bokstavsskr. är avsedd som ett hjälpmedel för utbildning av det relativa gehöret och som en förberedelse till den vanliga notskr. Om bokstavsskr. visat sig kunna tjäna som ett slags folklig tonskr. kan den dock icke ersätta den vanliga notskr., vilken är nödvändig för mera avancerat musicerande. 1227 Den gehörsskolning som bokstavsskr. ger, kommer dock instrumentalspelet till godo, varför den omväg som bokstavsskr. innebär för dem som tidigt vilja lära sig spela något instr. bör visa sig som en värdefull omväg. Den tredje invändningen är däremot allvarligare. Dock är bundenheten vid durtonaliteten mera en följd av det mus. material som metoden från början använt än en ofrånkomlig konsekvens av beteckningssystemet som sådant. T.-metoden kan mycket väl användas så, att betydligt större tonal omväxling åstadkommes och ökad uppmärksamhet ägnas åt utbildningen av känslan för den melodiska rörelsens egenvärde. Problemet är värt den största uppmärksamhet från musikpedagogernas sida. T.-metoden infördes i Tyskland mot slutet av 1800-t. av Agnes Hundoegger och kallas där ->Tonika-Do. I Danmark har F. Höffding bearb. metoden, medan i Sverige gehörs- och a vista-utbildningen i skolorna i huvudsak sker efter den ty. varianten. En av de viktigaste skillnaderna mellan den da. varianten och T. jämte Tonika-Do är, att den förstn. använder stavelsen do även för grundtonen i moll, vilket gör det lättare att tidigt införa detta tonsläkte i a vistasången, men som medför ett i vissa fall mera komplicerat beteckningssätt. Litt.: J. Curwen, The standard course of lessons (1872); dens., The teachers manual (1875); dens., The new standard course of lessons... (1900ff.); G. Lange, Zur Geschichte der Solmisa-tion (i SIMG 1899/1900); B. Dressler, Geschichte der englischen Erziehung (1922); Käte Mollo-witz, Über die Musikerziehung bei Ann Glover und John Curwen (1933; bibliogr.); Agnes Hundoegger, Leitfaden der Tonika Do-Lehre (71938); H. Torell, Musik och fostran (1948). B. F. To'nika, grundton, tonalt centrum. Med t. avses i första hand en dur- el. mollskalas första ton. Därutöver har termen kommit att användas för tonikatre-klangens harmoniska funktion (i flertalet funktionssystem bet. med förk. T). T. är inom dur/moll-tonalitetens område slutton och viloton, den ton (el. det ackord) kring vilken alla andra toner och ackordfunktioner stå i bestämda spänningsrelationer. Ss. tonika-ackord uppträder t. normalt som ren treklang och erhåller endast i undantagsfall tillsats av annan ton (vanligast tillagd sext el. stundom septima, den senare då i egenskap av grundtonens 6. överton). Ss. slutackord erhöll t. ända fram till mitten av 1700-t. durtreklangens form, såväl i dur- som mollsatser (s. k. Picardisk ters). ->Funktionslära, Tonalitet. — Jämförande art.: Dominant, Subdominant. I. B-n Tonika-Do [-då], den benämning, som den eng. Tonic Sol-fa-metoden fick i Tyskland, när den omkr. 1900 överfördes dit. Förmedlaren var främst Agnes Hundoegger. För metodens spridning var det betydelsefullt, att musikpedagogen 1228