TONMÅLERI Maria Leo i Berlin tog upp den vid musiklärarutbildningen. En sammanslutning av metodens anhängare, T o n i k a-D o-B u n d, bildades 1909 och återupplivades 1948. T. skiljer sig från Tonic-Sol-fa blott i detaljer. Gemensamt är användandet av tonstavelserna do, re, mi, fa, so, la, ti i relativ betydelse som bet. för durskalans toner, bok-stavstonskr., handtecknen och de från den fr. Galin-Chevé-Paris-metoden hämtade rytmstavelserna. Bokstavsskr:s rytmiska bet. äro däremot förenklade genom att skiljetecknen mellan taktdelarna äro borttagna och de vågräta streck, som dela upp taktenheten i mindre delar, placerats ovanför bokstäverna, vilket ger bättre överensstämmelse med den vanliga not-skr. Paus betecknas med o. I övrigt utgår mollskalan liksom i den eng. förebilden från la, men ingen särsk. tonstavelse är införd för mollskalans höjda 6. ton, utan den benämnes som ett höjt fa, dvs. fi. »Du gamla, du fria» börjar enl. bokstavsskriften hos Tonika-Do på detta vis: om|m dd|d rm|m rd|t or Metoden är utan tvekan ändamålsenlig särsk. när det gäller att på lågstadiet skola det relativa gehöret. Den har också fått användning såväl inom skolmusikundervisningen som vid den individuella instrumentalundervisningen. — Metoden har fått ganska stor utbredning i Sverige, särsk. i folkskolorna. Dess mest energiske förespråkare har varit H. Torell. Ett försök till reform av metoden, framför allt betr, handtecknen, har nyligen gjorts av den ty. pedagogen Josef Wenz. Litt.: Kurt Hasse, Die Tonika-Do-Lehre als Grundlage moderner Musikerziehung (1931); Agnes Hundoegger, Leitfaden der Tonika Do-Lehre ("1938); H. Torell, Musik och fostran (1948); Musikunterricht. Tonika-Do. (1949); J. Wenz, Musikerziehung durch Handzeichen (1950). B. F. Tonkancellåda ->Luftlåda. T6'nlistarfélagi(5, isländskt musiksällskap, gr. 1932 i Reykjavik med ändamål att främja musikintresset i landet genom konserter, org. av musikundervisningen m. m. T:s medl. äro 12 och ordf, sedan begynnelsen har varit dir. Ragnar Jönsson, vars initiativkraft och frikostighet varit av största betydelse för sällskapets framgång. T. har alltsedan gr. upprätthållit ->T6nlistarskölinn och intill gr. av den isl. symfoniork. (^-Reykjavik) understött en ork. Sällsk. har vidare haft en årlig abonnerad konsertserie, där såväl inhemska elitartister och -ensembler som internat. berömda utländska exekutörer framträtt. Vid sidan härav har T. föranstaltat åtsk. populärkonserter och har även genom den av sällskapet gr. och understödda bl. kören Tönlistar- félagskörinn förtjänsten av att ffg. i Island ha framfört sådana verk som Händeis Messias, Bachs Johannespassion, Mozarts Rek-viem, Haydns Skapelsen o. a. J. Th. ToTilistarskölinn i Reykjavik, Islands MK, gr. 1930 av amatörorkestern Hljoms-veit Reykjavikur men 1932 tills, m. denna ork. övertaget av ->Tönlistarfélagid. T:s rektor har alltsedan gr. varit P. isolfs-son. Urspr. ombesörjdes undervisningen till stor del av utländska lärare, men dessa ha under senare år ersatts av inhemska krafter (i många fall utbildade vid inst.) el. blivit natu-raliserade. Utom de hundratals elever, som besökt T. i mindre fackmässigt syfte, ha över 50 avlagt professionella examina, bland dem åtsk. av landets främsta el. mest lovande yngre musiker. — T. erhåller såväl stads- som statsbidrag. J. Th. Tonmåleri, bet. för varje tendens i ett musikverk, där tonsättaren genom en karakteristisk tonföljd (t. ex. ackom-panjemangsfigur) el. klang medvetet velat anknyta till utommus. associationer. T., vars motsats sålunda är den absoluta musiken, sammanfaller till sin allm. karaktär med programmusiken, men är betydligt elementärare och oftare förekommande än denna. Medan programmusiken upptagit och i skilda former utvecklat en utommus. tankegång i ett längre förlopp, tar t. mer fasta på detaljerna. Dessa givas ett från formen delvis oberoende el. avskilt innehåll, som momentant träder mer el. mindre starkt i förgrunden. T. förekommer givetvis särsk. ymnigt i programmusik men framför allt i tonsättningar av texter. Operan, oratoriet och lieden ha sedan länge givit naturliga prov på t., varvid särsk. naturbeskri-vande element (fågelsång, skogens sus, vågornas böljande rörelse etc.) givit underlaget. I utvidgad bemärkelse kan t. även sägas omfatta mus. yttringar av subjektiva affekter ss. glädje, sorg, smärta m. m. T. är säkerligen lika gammal som programmusiken, men fick ny aktualitet genom repr. för ->musica reservata, de it. madrigalisterna (->-Madrigalism) samt de eng. och fr. virgina-listerna under 1500-t. ->Figurlärans och ->-af-fektlärans företrädare förde t. vidare till barocken, och verkningarna härav kunna bl. a. studeras i J. S. Bachs vokalkomp, med deras invecklade affektsymbolik. På operans område upptogs t. av fr. sångspel på 1700-t. och nådde sin kulmen i Wagners musikdramatik under 1800-t. Inom liedproduktionen ge bl. a. F. Schu-berts sånger utmärkta ex. på fint använd t., och på instr. område kan man hänvisa till de talrika karaktärsstycken, som under 1800-t. så-go dagen. — Jfr vidare Form, Innehåll och Programmusik, som även ge kompletterande litt. G. P. Litt.: P. Mies, Über Tonmalerei (diss. 1912); A. Popovici, Die Beziehungen des akustischen Sinnes zu den anderen Sinnen (diss. 1931). 1229 1230