T ONO Tono, Norsk komponistforenings internas jonale musikkbyrå, gr. i Oslo 1928 för att tillvarataga de no. tonsättarnas konstnärliga och ekonomiska rättigheter. T. har en styrelse på 10 medl., 5 valda av Norsk komponistforen., 5 av andra, mindre tonsättarorg. — Dir. 1929—49 M. Berckenhoff, sedan 1949 R. Kierulf. H. K. Tonordmetoden (av ty. Tonwortmetho-de) ->Eitz, C. Tonpsykologi, bruklig bet. för den del av den allm. musikpsykologin, som befattar sig med vår upplevelse av och vår förmåga att registrera och bedöma från det mus. konstnärliga sammanhanget isolerade enskilda toner, samtidiga tonsammanställningar och tonföljder. T. berör m. a. o. elementära kvalifikationer, som visserligen inte ensamma konstituera en musikalitet i högre mening, men som dock bilda en grundval för en dylik (->Musikpsy-kologi i bd 3 och i suppl.). S. W. T6'nskåldafélag Islands, »Islands ton-sättarförening», gr. 1945 i Reykjavik. T. ingår i Nordiskt komponistråd, är en sektion av Bandalag islenzkra listamanna (»Isländska artistfederationen») och bildar tills, m. ->~Félag islenzkra tönlistarmanna (»Isländska musikerfören.») den isl. sektionen av ISCM. Tonstavelser ->Solmisation. Tonsteg, fortskridandet från en skalton till angränsande skalton, vare sig denna är stamton el. kromatiskt förändrad. Man urskiljer därför helt och halvt t. (mot-sv. stor och liten sekund), samt överstigande och förminskat tonsteg (motsv. överstigande och förminskad sekund). ->Sekund. I. B-n Tonstyrka ->Dynamik. Tonsystem kallas varje fixerad organisation av det totala tonförrådet inom ett visst kulturområde el. under en viss epok, vare sig t. uppstått direkt ur levande mus. praxis och ev. blivit föremål för efterrationalisering el. är det direkta resultatet av teor. beräkningar, samt vare sig det ägei’ praktisk tillämpning el. uteslutande existerar ss. spekulativ konstruktion. Följ, redogörelse är begränsad till de viktigaste inom västerl. musikodling brukade t. Betr, andra, spec. utomeur. arter av t., se art. i suppl. För matematiska värden på intervall enl. nedan behandlade t. jfr art. Intervall. Se även art. Skala. Grundvalen för de i västerlandet alltsedan antiken och medeltiden uppställda t. har varit ett diatoniskt tonförråd inom oktaven. Vid den 1231 teor. beräkningen av intervallförhållandena inom detta diatoniska tonförråd ha två olika principer tillämpats, å ena sidan kvintgenerationens princip, å andra sidan den harmoniska el. naturtonsprincipen. Enl. den förstn. av dessa principer (ffg. framställd av Pythagoras ca 550 f. Kr.) erhållas samtl. toners intervallvärden ur en serie av rena kvinter (med talförhållandet 3/2). Den 1. ton som erhålles (g över c) har värdet 3/2, den 2. tonen (d över c) får värdet 9/8 (två kvinter minus en oktav). Såsom 4. ton erhålles den stora tersen över grundtonen (e över c) med värdet 81/64, s. k. pytagoreisk ters. En efter dessa grunder beräknad durskala erhåller för samtl. hela tonsteg värdet 9/8 och för båda halvtonstegen värdet 256/243. Vid intervallberäkningar enl. naturtonsprincipen tages icke endast kvinten till utgångspunkt, utan de första 5 talförhållandena i över-tonsserie (1:2:3:4:5:6); grundvalen utvidgas därmed till att omfatta förutom kvinten 3/2 också den naturliga stora tersen med talförhållandet 5/4 samt den lilla tersen med talförhållandet 6/5. I en durskala beräknad efter denna princip (->Intervall, sp. 19) förekomma två arter av hela tonsteg med talförhållandena 9/8 (c-d, f-g och a-h) och 10/9 (d-e och g-a) samt ett värde för halvt tonsteg, 16/15. Mellan dessa båda t. finnas således vissa viktiga olikheter. Bland dem förtjänar särsk. nämnas det s. k. pytagoreiska kommat, vilket är skillnaden mellan 12 rena kvinter och 1 oktaver, samt det s. k. syntoniska kommat 81/80, vilket är skillnaden mellan den pytagoreiska tersen 81/64 och naturtersen 5/4; ->Komma. En av det pytagoreiska t:s största olägenheter är att så många intervall erhålla värden som avvika från de enklaste, dvs. de renaste. Därvidlag erbjuder natur-t. avgjorda fördelar. Emellertid vålla båda systemen åtsk. svårigheter, då de skola tillämpas i praktiken, såväl vid införandet av kromatiska mellantoner som vid transposition av skalor (->Tonart) samt i flerst. sammanhang. Tonalitetsprincipen låter sig endast i undantagsfall förenas med ren harmonisk stämning. Detta kan teor. enklast förklaras med att såväl kvint- och kvart- som ters- och sextprogressionerna kunna utsträckas i det oändliga utan att en heltalspotens av grundtonen uppnås. Inom en oktav erhålles alltså ett oändligt antal toner, beroende på över vilka intervall man anlänt till tonen i fråga. Icke minst önskemålet att på ett instr. med fast stämning kunna spela i olika tonarter inom det fullt utbyggda kromatiska t. med 12 toner inom oktaven och fritt modulera mellan dem, har lett till ut jämningsförf ar anden av olika slag, s. k. temperaturer. Dessa bygga på en uppdelning av överskjutande intervall och kunna karakteriseras ss. kompromisslösningar inom ramen för örats villighet att tolerera avvikelser från den rena stämningen, ->Temperatur. I. B-n; U. Å. Litt.: E. von Hornbostel, Musikalische Ton- 1232