T R. Beethoven (1944), Essays and lectures on music (1949) m. m. — Litt.: Mary Grierson, D. F. T. A biography based on letters (1952; m. verkfört.). A. L-ll Tr., förk. för Trillo, ->Drill. Trabac(c)i [-ba'tji], Giovanni Maria, italiensk tonsättare (d. 1647), hov-org. i Neapel omkr. 1603—16. T. skrev mässor, motetter o. a. körmusik, delvis publ. i IM av G. Pannain (m. verkfört, och kommentar) samt klaver- och orgelstycken, förebådande Frescobaldis stil. Nytr. även i ToAMI 3 (orgelstycken) och HAM 2 (var.-canzona). Tractus, sång i rom. mässan, vilken under fastetiderna, vid gudstjänster med botkaraktär och i dödsmässan ersätter (och utesluter) Alleluia. Benämningen T. återgår språkligt på lat. tractim, i en följd. I T. sjungas näml, verserna i följd utan avbrott av refräng. Med hänsyn till sin litterära och mus. gestaltning kan T. hänföras till mässliturgins äldsta beståndsdelar. Texterna utgöras av psal-tarverser, stundom av en hel psalm, el. en del av ett bibliskt canticum. I mel. återspeglas drag av mässans urspr. solopsalmodi, och den uppvisar släktskap med den bysantinska kyrkomusikens hirmos. I likhet med denna förebild har T.-melodin modellstrofens karaktär med relativt få varianter mellan de skilda sångerna, i vilka endast II. och VIII, kyrko-tonerna äro företrädda. Den II. framträder i melodierna till texter med ett större antal verser, den VIII, i dem med mindre versantal, vilket innebär, att urspr. en annan formel använts för den textrikare än för den textfat-tigare T.-psalmodin. Utom i själva mässliturgin förekommer T. i påskaftonens gudstjänst mellan profetiorna. I de äldsta rom. källorna föreskrives att T.-sången skall ske först på lat. och därefter på grek., varigenom sambandet med bysantinsk liturgi och kyrkomusik framhäves. I sv. gudstjänstliv har T. icke förekommit sedan reformationstiden. R. S. Trae'tta (Traètta, Trajetta), Tom (m) a-so Michele Francesco Saverio, italiensk tonsättare (1727—79), den mest berömde föregångaren till Gluck som reformator av operadramat. T. utbildades av Durante och Leo i Neapel. Redan hans första opera, Farnace (Neapel 1751), blev en avgjord framgång, och T. triumferade de närmast följ, åren från flera it. scener. Avgörande för hans vidare utveckling blev anställningen som kapellm. och sånglärare vid hovet i Parma 1758—65. Med abbé C. I. Frugoni som textförf. önskade man där omplantera det fr. lyriska dramat i it. miljö, och så tillkommo under T:s medverkan Ippolito ed Aricia (1759) och I Tintaridi (1760), vilka 1243 återgingo på verk av Rameau. Ännu bättre belysande T:s konstnärliga kapacitet i denna utjämningsprocess mellan fr. och it. musikdramatik var hans Ifigenia in Tauride, skriven för Wien 1758 och i definitiv avfattning uppf. ånyo 1763. Till samma stilriktning hörde hans båda lyriska mästerverk Sofonisba (Mannheim 1762) och Antigona (1772), det senare dramat komponerat för Petersburg, där T. var anställd 1768—74. Några års vistelse i London föregingo hans slutliga återflyttning till Italien, där han dog i Venedig. T:s utveckling som musikdramatiker är i huvudsak en parallellföreteelse till Glucks fortskridande från solo- till köropera, och samtiden jämställde dem i allmänhet också betr, den konstnärliga målsättningen. Oavsett om Ifigenia in Tauride vid uppf. 1758 företedde samma dramatiska karaktärsdrag som versionen av 1763 el. ej, hade T. genom verksamheten i Parma dock som reformivrare kommit något före Gluck, och denne har också med största sannolikhet influerats av T. Att emellertid Gluck av eftervärlden uppfattats som reformrörelsens målsman framför alla andra berodde närmast på att T. icke lika definitivt som Gluck bröt med barockoperans litterära och musikaliska traditioner. T. blev därigenom också Gluck underlägsen som utformare av mänskliga karaktärer med antika ideal som förebild men var i gengäld Glucks överman som mel. uppfinnare och i alla händelser hans jämlike betr, det lyriska stämningsmåleriet. En betydande dramatisk slagkraft ådagalade han särsk., när handlingen krävde på längden utdragna soloscener. T:s dramatiska produktion omfattar 40 verk för scenen. Dessutom skrev han i samarbete med andra ännu 2 operor. Bland hans övriga verk märkas oratoriet Salomone (1766), ett Stabat mater, separat skrivna arior, det för 4 ork. komp, programstycket Le quattro stagioni e i dodici mesi dell’ anno (1770) m. m. Operor (u. n.): La Didone abbandonata (Venedig 1757), L’Olimpiade (Verona 1758), Buovo d’Antona (Venedig s. å.), Armida (Wien 1761), Le serve rivali (Venedig 1766), L’isola disabi-tata (Bologna 1768), Il cavaliere errante (Venedig 1778) o. a. —< Nytr.: Utdrag ur sceniska verk utg. av H. Goldschmidt i DTB 14:1 och 17. 5 arior utg. av A. Parisotti i Arie antiche, o. a. E. S-m Litt.: V. Raeli, The bi-centenary of T. T. (i Chesterian 1926/27); dens., T. T. (i Rivista na-zionale di musica 1927); A. Nuovo, T. T. (1938). T:s son, den italienske tonsättaren och sångpedagogen F i 1 i p p o (Philip) T. (Trajetta) (1777—1854), som stud, för Fenaroli, Piccini m. fl., flydde ur politisk fångenskap till Boston, dit han anlände 1799. Sedan 1822 bosatt i Phi-ladelphia, gr. han där tills, m. eleven U. K. Hill American Cons. Skrev en opera, oratorier, kantater, sånger, Washington9s dead march, musikped. arb. m. m. Traktu'r bet. i orgeln de anordningar, 1244