TRANSPONERANDE IN ST RU ME NT med vars hjälp den spelande regerar luftlådornas spelventiler. Vid mekanisk t. överföres rörelsen, från tangenterna i spelbordet direkt till dessa genom abstrakter, vållar, vinklar och vippor. Mekanisk-pneumatisk t. innebär att en mekanisk t., som i större orglar kan bli tungspelad, kompletteras med en p n e u m a-tisk maskin (C. S. ->Barker). Den spelandes enda kraftutveckling vid tangenternas nedtryckande blir härvid att öppna ventilerna till Barkermaskinens arbetsbälgar, vilka sedan utföra det tyngre spelarbetet — inkl, koppel. Vid rörpneumatisk t. erfordras i princip en spelkancell i spelbordet, ett spelrelä vid luftlådan samt förbindande rörledningar. Elektropneumatisk t. har kontaktanordningar i spelbordet, vilka genom elektriska ledningar stå i förbindelse med ett elek-tropneumatiskt spelrelä. I elektrisk t. överföras tangentimpulserna helt på elektrisk väg. (Jfr Luftlåda, Relä, Rörpneumatik, Spelbord.) Trakturkoppel ->Koppel. Transkription (av lat. transcriptio, avskrivning, överflyttning), bearbetning, överflyttande av ett musikstycke från en instrumentklädnad till en annan, vanl. från en ursprunglig besättning. Ett likartat förfaringssätt innebär arrangemang. Skillnaden torde ligga däri, att arr. avser ett anpassande av instr.-besättningen efter för tillfället rådande omständigheter (klaverut-drag, arr. för salongs- och militärork. etc.), medan t. föreligger, då förändringarna därutöver ingripa i komp:s allm. stämning och karaktär. Terminologin är emellertid vacklande. T. ha varit vanliga i alla tider, t. ex. ->-in-tabuleringar under 1500-t., Monteverdis omarb. av Lamento d’Arianna från monodi till 5-st. madrigal, Bachs bearb. av Vivaldis och egna verk för annan besättning, Haydns olika versioner av Die sieben Worte, vidare bearb. av Beethoven (2. symf. för pianotrio), Mendels-sohn (musiken till En midsommarnattsdröm för piano), Brahms (Haydn-var. för två pianon), Ravel (3 versioner av Le Tombeau de Couperin). Även i vår tid förekomma mus. bearb. av de mest skilda slag; mycken kritik har riktats mot dessa, berättigad i den mån förändringarna utförts med bristande stilkänsla (t. ex. självsvåldiga harmoniseringar) el. förståelse för originalets idiomatiska struktur, ev. även i förbindelse med krassa ekonomiska synpunkter. Men man kan ej bortse ifrån, att många t. bidragit till att sprida kunskapen om och öka intresset för olika arter av musik; så blevo bl. a. Schuberts sånger först kända för större publik (t. ex. i Sverige) genom Liszts konsert-t., och i nutiden ha flera av Bachs verk blivit allbekanta genom ork.- och piano-t. Även klaverutdrag av klassiska symf. m. m. ha säkert haft stor betydelse i berörda hänseende. I. S. Litt.: E. Friedländer, Wagner, Liszt und die 1245 Kunst der Klavier-Bearbeitung (1922); E. Ho-ward-Jones, Arrangements and transcriptions (i ML 1935); se även under art. Klaverutdrag. Translateur [-tö/r], S i e g f r i e d, tysk populärmusiker (f. 1875 19/«), ledde från 1900 egen ork. i Berlin och har komp, över 200 verk, huvudsaki. valser (Wiener Praterleben, Was Blumen träumen) o. a. dansmusik. Transmission, inom orgelbyggeriet bet. för en anordning, varigenom en stämma blir spelbar från mer än en klaviatur, vanl. manual och pedal. T., som sparsamt brukades inom det klassiska orgelbyggeriet och som kulminerade under orkesterorgelepoken, fördömes numera oftast av konstnärliga skäl och användes därföi’ endast i besparingssyfte, vid platsbrist etc. — Tanken att från en pipserie, som överskrider klaviaturens omfång med en el. flera oktaver, utvinna t. av olika tonhöjd finnes redan i Abbé Voglers simplifikationssystem. Genom vår tids elektriska och elektro-pneumatiska traktur har man fått de tekniska möjligheterna att anordna hela orglar efter denna princip. I USA förekomma stora s. k. unitorglar och i Europa en mindre form, multiplexor g e 1. Den senare kan ur t. ex. 4 grundstämmor med inalles ca 350 pipor få ut 2 manualer och pedal med ett 40-tal registerandrag. — Litt.: W. Kwasnik, Die Orgel der Neuzeit (1948). B. K. Transponerande instrument kallas de blåsinstr., vilkas grundstämning är en annan än C och för vilka notskriften anger en annan tonart än den vari musikstycket klingar. Detta transponerade skrivsätt begagnas för att underlätta greppen el. (hos bleckblåsinstr.) för att ansatsen och naturtonskalan skola bli desamma för instr. av samma familj. Blåser man en noterad C-durskala på en klarinett, stämd i B, avger instr. en skala i B-dur. På en A-klarinett blir samma noterade skala A-dur. Härav följer att tonarter med flera korstecken ligga bättre till ur greppsynpunkt på en A-klarinett (E-dur — G-dur, H-dur — D-dur etc.), medan t>-tonarter lämpligare utföras på B-instr. Hos bleckblåsinstr. är transponeringen än bekvämare. En noterad C-durskala ger spelaren samma grepp och tonansats antingen det rör sig om en Ess-kornett, som då avger klingande Ess-dur el. en B-trumpet, som avger klingande B-dur. I vissa fall rör sig transponeringen även inom skilda oktaver. Ett valthorn i Ess avger för ett noterat c2 tonen ess1 (ej ess2 ss. hos t. ex. Ess-klarinett och Ess-kornett), ett horn i låga B för samma notering tonen b. Alla blåsinstr., som ej äro stämda i C, äro 1246