TRANSPONERING transponerande med undantag för bastmen och orkestertuban som noteras ss. C-instr. — En översikt över transponeringar hos instr. i olika stämningar lämnas i suppl. Transponeringen uppkom i partitur och stämmor på den tid, då varken ventiler på bleckblåsinstr. el. en utvecklad applikatur på träblåsinstr. funnos. De oerhört skiftande partiturföreskrifterna om horn och trumpeter i snart sagt alla tonarter, som florerade under 1800-t., ha dock numera föga betydelse, då den högt utvecklade teknik nutida musiker besitta på sina fulländade instr. möjliggör spel i mycket »svåra» tonarter. Musikerna begagna endast ett instr. i en fast stämning och transponera direkt sina stämmor till detta instr. Transponeringen kan därför anses ha förlorat sitt berättigande, och många moderna tonsättare ange i sina partitur de olika blåsinstr. såsom de klinga. Å. L-y Transponering (av lat. transpo'nere, övei’föra), omflyttning utan förberedelse el. omskrivning i notbild av ett musikstycke till annan tonart än den, i vilket det urspr. noterats. T. kommer främst till användning för att låta en el. flera vokalstämmor erhålla ett för röstläget ifråga lämpligt tonhöj dsomfång (t. ex. ned-t. av sopranpartier för mezzosopran, upp-t. av baspartier för baryton). T. kan också användas vid utförandet av instr.-komp, på annat el. andra instr. än de urspr. avsedda (t. ex. violintranskr. med t. till en för instr. lämplig tonart). Vanligast är t. på sekund- el. tersavstånd uppåt el. nedåt. Det enklaste fallet ifråga om t. på rak arm är t. ett kromatiskt halvtonsteg med bibehållande av notbildens stamtoner men med ändrade förtecken, t. ex. från E-dur till Ess-dur el. från F-dur till Fiss-dur. Ex tem-pore-t. i större intervall fordrar ofta goda kunskaper i tillämpad musikteori samt övning. Nedtecknandet av t. underlättas, särsk. ifråga om mera komplicerade musikverk, av att de i originalet förekommande accidentalerna förändras efter bestämda, enkla lagar. I. B-n Trantow, Herbert, tysk tonsättare och pianist (f. 1903 19/9), blev 1934 kapellm. vid Deutsches Opernhaus och var till 1944 bl. a. dramaturg vid Staatsoper’ i Berlin. T., som stud, för Butting m. fl., framträdde 1924—31 som konsertpianist och ackompanjatör, var 1946—47 anställd vid Staatsoper i Dresden och är nu åter verksam i Berlin. Verk: Odysseus bei Kirke (Braunschweig 1938), speloperan Antje (Chemnitz 1942; till egen text), baletter, musik till Calderöns »Spök-frun», Goethes Urfaust, G. Büchners Wozzeck o. a. scenmusik; Musik för ork. (1932), Ca-priccio för 2 pianon och ork. (1931) m. fl. ork.-verk; Dresdener Requiem för soli, kör och ork. (1946), kantater o. a. vokalverk m. ork.; kör- och kammarmusik; Taschenbuch für Liebende för sopran och piano; radio- och filmmusik m. m. Å. B. Trapp, Max, tysk tonsättare (f. 1887 Vn), en av sin generations mest betydande; sedan 1951 lärare vid Städtisches Kons, i Berlin. T., som varit elev av bl. a. Juon och Doh-nånyi vid MH i Berlin, blev 1920 lärare där; 1926 prof. Som led. av Akad. der Künste i Berlin (1929) ledde han 1934—45 en artistklass i komp. Som tonsättare har han anknutit till Bachs konsertanta stil; hans komp., vari instr.-verken bilda tyngd punkten, uppvisa ett sunt musikaliskt tonspråk, präglat av intressant harmonik och självständig polyfoni. Verk: Musik till skuggspelet Der letzte König von Orplid (Königsberg 1922) och Shake-speares Timon av Aten op. 19; 6 symf.: 1 (Sin-fonia giocosa) op. 8 (1915), 2, h, op. 15 (1918; omarb. 1941), 3, op. 20 (1924), 4, b-moll, op. 24 (1931), 5, F, op. 33 (1936) och 6, op. 45 (1946), symf. svit op. 30 (1933), 3 ork.-kons.: op. 32 (1935), 36 (1936) och 50, Allegro deciso op. 40 (1940), symf. prolog op. 44 (1944) o. a.; piano-kons. op. 26 (1930), vl.-kons., a, op. 21 (1922), vlc.-kons. op. 34 (1937), Nocturne för liten ork. op. 13 m. m.; kantaten Vom ewigen Licht (1942), sånger m. ork. (op. 38, 39) och m. piano; 2 stråkkvart, op. 1 och 22, 2 pianokvint, op. 3 och 47, 3 pianokvart, op. 4, 7 och 31, vl.-sonat op. 37 (1939), vlc.-sonat op. 5, pianostycken, däribl. var. för 2 pianon op. 12 och piano-sonatin op. 25, m. m. G. P. Trappkören, eg. Salzburger Kammer-chor Trapp, en österrikisk ensemble, gr. och till en början ledd av Georg von Trapp (1880—1947), f. n. bestående av dennes hustru, Maria Augusta Trapp, och deras 10 barn, 7 döttrar och 3 söner. Kören har specialiserat sig på 1500-talsmusik. Medl. framträda även som instrumentalister (blockflöjt, gamba, spinett). Efter framträdande i Salzburg 1934, började T:s konsertresor 1936; från 1938 är fam. Trapp bosatt i USA (amer. medb. 1948), där den givit över 700 kons.; vid samma tid blev F. Wasner (f. 1905 23/i2) mus. ledare. — Kören besökte Sverige ffg. 1939. — Litt.: Maria Augusta Trapp, The story of the Trapp family singers (1949). Traubel, Helen, nutida amerikansk operasångerska, sopran, sedan 1939 verksam vid Metropolitan, där hon främst tolkat de stora Wagnerpartierna. T. deb. 1925 som solist med S:t Louis Sym 1247 Tryckt 17/n 52 1248