TRUBADUR Från. 90O-t. finna vi även en livaktig t.-dikt-ning på ty. område, sannolikt inspirerad av Tuotilo. Under loppet av medeltiden kommo t.-diktningen och t.-kompositionen att bli synnerligen högt skattade former av litterärt och mus. skapande, och mässornas (liksom även tidegärdernas) olika liturgiska partier blevo till övermått bemängda med t. I denna verksamhet framträdde med tiden ett alltmer förvärlds-ligat drag, och vid Tridentinska mötet (1545— 63) blev t. förbjuden i gudstjänstlivet. Endast i form av ->-sekvensen levde t. vidare; med hänsyn till sin hist. framväxt kan den betraktas som en specialform av tropering. T. som tekniskt konstgrepp har haft mycket stor betydelse för utvecklingen av den medeltida diktningen och tonkonsten. Dess inflytande kan spåras i den flerst. musikens framväxt och i medeltidens andliga drama, ja, så sent som på 1600-t. i vissa former av flerst. kyrkomusik. Jfr Flerstämmighet, sp. 244, Kantat, sp. 204, Liturgiska spel, Sekvens. R. S.; G. B-t Tropp, en syskonkvartett, som under fyra decennier tillhört den sv. operabalettens kärntrupp. Oskar Edvard T. (1882—1934) var premiärdansör vid K. teatern från 1907 och gjorde sig starkt gällande som tekniskt driven karaktärs-dansör, bl. a. i Askungen, Festen hos Thérèse, Cleopatra och Per Svinaherde. Anna Maria (f. 1885 24/io), premiärdansös 1907—27, vann även mycken uppskattning för sina insatser i bl. a. Sylfidema, Karneval, Sché-hérazade och Narkissos. Sven Olof T. (f. 1890 “Ao) var knuten till K. teatern 1905—32, premiärdansör 1913, och tjänstgjorde 1920—22 även som balettm. och koreograf (bl. a. Narkissos, 1920, Per Svinaherde, 1921, Älvorna och Hertiginnans friare 1922). Därjämte stud, han utomlands för Mja-sin, Idzikowski o. a., uppträdde 1918 och 19 med egen ensemble i Khmn och tills, m. Elly Holmberg i Tyskland 1922, 23 och 24. Har nu mera egen balettskola i Sthlm. — G. 1926 m. dansösen Elly Holmberg. Carl Fredrik T. (f. 1900 7/2) tillhörde K. teatern 1917—42, premiärdansör 1929, och hade prominenta partier i bl. a. Nötknäpparen, Per Svinaherde, Krelantems och Eldeling, Gudinnornas strid och Balen. Litt.: Kajsa Rootzén, Den svenska baletten (1945). K. R-n Trouard [troa:'r], Raymond, fransk pianist (f. 1916 9/8), utbildad vid MK i Paris. T., som är en både kraftfull och sensibel musiker, har turnerat runt om i Europa (Sverige ffg. 1949). K. R-n Trouvère, T r o v ä r (av gammalfr. trovere, etymol. motsv. trubadur), bet. för nordfransk adlig diktare, musiker och tonsättare som under förra hälften av 1100-t. fram mot 1300-t. utvecklade en lyrisk konst efter förebild från de prov, trubadurerna. Enl. legenden skall t.-konsten ha uppstått 1137 i och med Eleonoras av Aquitanien (dotterdotter till trubaduren Guilhem IX av Poi-tou) giftermål med Ludvig VH av Frankrike, varvid ett visst inflytande gjort sig gällande från Bernart de Ventadorn, vilken den blivande drottningen medfört i sin hovstat. Emellertid synas även andra omständigheter i lika hög grad ha samverkat till t.-stilens uppkomst, främst korstågen, i vilka såväl nordfr. som prov, adelsmän deltogo. Omkr. 200 t. äro kända till namnet; mel. ha bevarats av nästan samtl. De viktigaste under 1100-t. äro Gace Brulé (d. omkr. 1220), Conon de Béthune (ca 1150—1224), Chåtelain de Coucy och Blondel de Nesle; under 1200-t. verkande bl. a. den ryktbare Adam de la Hal (De, Thi-baut (1201—53; hertig av Champagne, sedermera den fjärde konungen av Navarra), Colin Muset och Perrin d’Angecourt. Den sammanlagda repertoaren, som omfattar ca 800 nr, präglas som helhet av en mer avancerad formstruktur i de enskilda komp, än vad fallet var inom trubadurkonsten; hos t. möta vi ffg. en rad klart utkristalliserade former som inom den senare medeltidskonsten skulle spela stor roll, bl. a. virelai och rondeau. — Betr, hdskr., uppteckning samt rytmiska problem, se art. Trubadur; jfr även Minnesång. Litt.: F. Gennrich, Rondeaux, Virelais und Balladen... (2 bd, 1921—27); H. Husmann, Zur Rhythmik des Trouvèregesanges (i MF 1952). — Se även under art. Trubadur. B. Hbs Trubadur (ev. av prov, trobaire, eg. uppfinnare, dvs. av en melodi), benämning på de socialt högtstående proven-galska diktare, tonsättare och musiker under 1100—1200-t., vilka gåvo upphov till de nordfr. trouvèrernas och de ty. minnesångarnas stil. Av repertoaren, som omfattar ca 2 600 sånger, ha omkr. 260 enst. mel. bevarats av 41 till namnet kända t. (förutom 27 anonyma sånger), upptecknade i ett antal, delvis i vackra hdskr. föreliggande, chansonniers från 1200—1300-t., av vilka de viktigaste finnas i bibi, i Paris, Arras, London, Milano, Rom och Siena. Noteringen, i regel på röda 4- el. 5-linjiga notsystem, är i allmänhet gjord med svart koralnotskrift och liknar i stort sett den som vid samma tid började användas inom fr. liturgi. Betr, rytmise-ringen av t.-melodierna råda bland moderna forskare delade åsikter: en teori om modal tidmätning (->-Modus 2) har framlagts av J. B. 1261 1262