TRUBADUREN Beck, P. Aubry och F. Ludwig. Då fl. mel. ha tydlig danskaraktär, kan i många fall förutsättas en strikt rytm i 2- el. 3-takt. Frågan om t.-konstens ursprung är ej löst, men förebilder till formschemata och ämnesval kunna ses i såväl arab.-sp. som karolingisk kärlekslyrik samt i tidens religiösa Maria-dyr-kan. I allmänhet voro t. högt uppsatta adelsmän som i sin konstutövning biträddes av jonglörer el. ménestrels. Det biogr. materialet är i stort sett ringa och lämnar vanl. inga detaljerade personalia utöver allm. omdömen. Av de till namnet kända 460 t. kunna bl. a. nämnas Guilhem IX, greve av Poitou (1071— 1127), Cercamon, Marcabru(n) de Gascogne (d. 1147), Jaufre Rudel (död s. å), Raimbaut d’Aurenga (d. 1173), Pons de Capdoill (d. 1190), Bernart de Ventadorn el. Ventadour (1145—95; en av de främsta poeterna), Peire d’Alvemhe (1150—1200), Arnaut de Maroill (1170—1200), Gui d’Uissel (omkr. 1200, ryktbar bl. a. genom sina 3 bröder av vilka en »diskanterade broderns melodier»; ->Discantus), Raimbaut de Vaquei-ras (1180—1207; skrev bl. a. den berömda Kalenda maya), Richard de Berbezill (d. 1210), Peire Vidal (1145—1215), Bertran de Born (d. 1215), Gaucelm Faidit (1180—1216; »dålig sångare men förträfflig tonsättare»), Arnaut Daniel (d. 1199; vetenskapsman av spekulativ läggning), Aimeric de Belenoi (samtidigt verksam som präst och spelman), Guiraut de Bornelh el. Borneil (1175—1220; av samtiden kallad »trubadurernas mästare»), Raimon de Miraval (1190— 1220), Perdigo(n) (1195—1220), Garin d’Aphier, Ferrari (»den bäste diktaren från Lombardiet»), Dalphin d’Auvergne, Guiraut de Cabreira (om vilken särsk. berättas att han var väl förfaren i instrumentalspel), Peire Cardinal (d. 1230), Folquet de Marseille (1180—1231), Uc de Saint Circ (1200—56), Aimerich de Peguillan (1205— 75), Guiraut Riquier (»den siste trubaduren»; 1254—92) m. fl. Ämnesvalet i sångerna är dels erotiskt (varvid riddaren besjunger sin dam el. i skämtsamma ordalag antyder riddarnas förhållanden till traktens bond- och vallflickor), dels politiskt el. moraliskt. Ex. på det första slaget äro — ur textlig synpunkt — bl. a. canzo (el. canso), joc partit (jeu parti; partimen) och alba, på det andra sirventes, enueg och tenzo (el. tenso). Av mer allvarlig och devot karaktär voro sorgesångerna, plancs (planhs) vid avlidna härskares begravning. Den mus. formfloran var ganska rik, och fl. formschemata antydas av t., vilka senare under medeltiden skulle få stor betydelse. I viss utsträckning kan man spåra sats-struktuella drag från greg. sång, t. ex. sekvensformen (ss. i Kalenda maya). Betr, instr. medv. inom t.-konsten torde samma praxis ha tillämpats som i den senare ty. ->minnesången, dvs. instr. utförde för-, mellan-och efterspel el. assisterade sångstämman på heterofont maner medelst smärre mel. avvikelser, ja synas i vissa fall ha improviserat dis-kanterande motstämmor som framgår av ex. ovan betr. Gui d’Uissel. 1263 Litt.: F. Ludwig, Die geistliche nichtlitur-gische, weltliche einstimmige und die mehr-stimmige Musik des Mittelalters... (i AdHM 1); J. B. Beck, Die Melodien der Troubadours (1908); P. Aubry, Trouvères et troubadours... (-1910); Bernart von Ventadorn. Seine Lieder (1915; utg. av C. Appel); H. Anglès, Les melo-dies del trobador Guiraut Riquier (1926); J. Handschin, Über Estampie und Sequens (i ZMW 1929/30—1930/31); K. Nef, Gesang und Instrumen-tenspiel bei den Troubadours (i G. Adler-Fest-schrift, 1930); H. Besseler, Die Musik des Mittelalters und der Renaissance (1931—34; m. bibliogr.); F. Gennrich, Grundriss einer Formen-lehre des mittelalterlichen Liedes... (1932); C. Sachs, Eine Weltgeschichte des Tanzes (1933); C. Appel, Die Singweisen Bernarts von Ventadorn (1934); H. Anglès, La müsica a Catalunya fins al segle XIII (1935; m. bibliogr.); T. Gérold, Histoire de la musique des origines å la fin du 14e siècle (1936); G. Reese, Music in the Middle ages (1940; m. bibliogr.); U. Sesini, Le melodie trobadoriche... (1942); J. Handschin, Musik -geschichte im Überblick (1948). B. Hbs Trubaduren, it. Il trovato're, opera i 4 akter. Musik av G. Verdi till text av S. Cammarone efter A. G. Guttierez’ drama med samma namn. Uppförd ffg.: Rom 1853; Sthlm 1860; Hfors 1862; Khmn 1865; Oslo 1868. — Huvudroller: Greve Luna (baryton), Leonora (sopran), Man-rico (tenor), Azucena (mezzosopran). Trumma, instr. hörande till membrano-fonerna. I vidsträckt bemärkelse är ordet t. bet. för hela instr.-gruppen men begagnas vanl. för slagmembranofoner utan bestämd tonhöjd. T. höra till de äldsta kända instr. och återfinnas i alla kulturer. C. Sachs klassificerar dem (i The history of musical instruments, 1940): 1. efter material (trä, kokosnöt, kalebass, bambu, lera, metall), 2. efter form (rörtrummor: cylindriska, tunnformiga, koniska, timglasfor-miga; fot-, bägar- och handtagstrummor; kittel-och ramtrummor); 3. en- el. tvåskinnstrummor; 4. efter sättet för skinnets fastsättning (limmade, spikade, påknäppta, bundna med remmar, snörade), 5. efter spelställningen (stående, upphängda, skinnen vända åt sidorna el. uppåt-nedåt) samt 6. efter spelsättet. I västerländsk konstmusik ha t. inkommit från den turkiska janitscharmusiken via militärmusiken, och först på 1800-t. började de allmänt brukas. Det är härvid huvudsaki. 3 typer som användas. Liten trumma (eng. side drum, el. snare drum, fr. petite caisse, it. tamburo militäre, ty. kleine Trommel), en liten, låg, rund tvåskinns-trumma med ram av metall och med s. k. snarrsträngar fästade mot skinnet på undersidan, vilka ge instr. en karakteristiskt knattrande ton. Den spelas med 2 trumstockar. 1264