TUNGA Giovanni Turicchia. Utbildad av J. Forsell o. a. i Sthlm deb. T. 1983 på K. teatern där som Santuzza i Caval-leria rusticana. Åren 1935—38 var hon eng. vid Stadttheater i Nürnberg, där hon framträdde som Bertalda i Undine, Venus i Tannhäuser; Fricka i Rhenguldet, Sieglinde i Valkyrian och Marta i Låglandet. Sedan T. återvänt till Sverige har hon givit egna konserter och medv. som oratorie-och konsertsångerska bl. a. i Konsertfören. i Sthlm och i radio. Vid turnéer på kontinenten har T. väckt uppmärk samhet genom sitt stilsäkra, kultiverade föredrag av såväl klassiska som sv. romanser. — Har uppburit Christine Nilssons stip. G. P. Tunga (eng. reed, fr. anche, ty. Zunge), 1. Tunn lamell av metall el. elastiskt trä, som genom anblåsning, anslag, knäppning el. rivning kan försättas i svängning. Den förstnämnda gruppens t. indelas i fritunga och påslående tunga med enkla eller dubbla rörblad. De 3 sistn. grupperna äro representerade bland idiofonerna. Å. L-y 2. En av beståndsdelarna i orgelns tungpipor, -> Orgelpipa. Tungstämmor, lingualstämmor (även rörstämmor el. rörverk) benämnas de orgelstämmor, som bestå av tungpipor (jfr Orgelpipa). De äro samtliga oktavstämmor och indelas i första hand efter ljudbägarnas konstruktion. T. med naturliga uppsatslängder, som är den största och vanligaste gruppen, omfattar bl. a. basun, corno, engelskt horn (cor anglais), eufon, fagott (pommer), horn, oboe, skalmeja och trumpet (clairon, clarino, kornett), vilka ha trattformiga tuber, samt bas-setthorn, dulcian, klarinett, krumhorn och zink med cylindriska ljudbägare. Bland t. med dubbel uppsatslängd kan nämnas trompette harmonique. T. med förkortade uppsatslängder utgöra gruppen ->regalstämmor. Härtill komma ett fåtal t. utan egentliga uppsatser, t. ex. fys-harmonika och vox angelica, samt lingu a 1 a ->högtry cksstämmor. B. K. Tunstede (Dunstede) [ta'nsted], Simon, engelsk musikteoretiker (d. 1369), franciskanmunk i Oxford och Bruzard i Suffolk, av samtiden kallad »blomman bland världens musikanter». T. skrev Quatour principalia musicae (Couss. 4), som bl. a. ger upplysningar om samtida eng. musikpraxis. B. Hbs TuoTilo (Tutilo), schweizisk musiker, konstnär* och månglärd (d. omkr. 915), munk i klostret S:t Gallen, diktade den berömda jultropen (-XTrop) Hodie can-tandus est nobis puer (se SchGMB), ansedd som en utgångspunkt för de kyrkliga julspelen (-^Liturgiska spel). Turandet [to'-], opera i 3 akter. Musik av G. Puccini till text av G. Adami och R. Simoni efter Schillers skådespel. Uppförd ffg.: Milano 1926; Sthlm 1927; Hfors 1929. — Huvudroller: Turandot (sopran), Calåf (tenor), Timur (bas), Liü (sopran), kejsar Altoum (tenor). T., som lämnats oavslutad av Puccini, fullbordades (sista aktens duett och slutscen) efter tonsättarens efterlämnade skisser av F. Al-fano. —• Över samma ämne ha skrivits operor av bl. a. C. G. Reissiger (Dresden 1835) och F. Busoni (Zürich 1917); skådespelsmus. har komp, bl. a. av C. M. von Weber op. 37 (1809). G. P. Turba, lat., folkhop, benämning på de körpartier i en passion som representera den judiska el. hedniska folkmassan. Turca [to'-], it., turkisk; alla t., i turkisk stil, dvs. en sorts imitation av turk, militärmusik (->Janitscharmusik), populär under slutet av 1700-t. Turchi [to'rki], G u i d o, italiensk tonsättare (f. 1916 10/n), lärare vid Cons. di S:ta Cecilia i Rom, där han själv stud, för Pizzetti o. a. 1271 1272