TURKIET för vl. och piano, Variazioni classiche för vl. och piano (1933), pianokomp. ss. Sonata romdn-tica och Sonata fantasia, sviterna Mujeres de Espana, Mallorca (1927), Cuentos de Espana, Jardines de Andalucia, Trilogia (1933), Tres danzas andaluzas; sånger ss. Rimas de Bécquer och Poema en forma de canciones (1920). — Litt.: F. Sopena, Ensayos musicales. J. T. (1945); W. Bean, J. T. (i Chesterian 1948/49). G. P. TURKIET. Republiken Turkiet (off. Türkiye cüm-huriyeti), omfattande ö. Trakien i Europa samt Mindre Asien jämte delar av Armenien och Kur distan (omkr. 18 790 000 inv. 1946) tillhörde ännu för halvtannat årh. i sin musikodling helt den arabisk -islamska kultursfären. Först under sultan Mahmud II (1808—39) började västerländsk musik att framföras i landet, och i våra dagar har Turkiet medvetet arbetat på att även i sitt musikliv anknyta till eur. tradition och praxis. Folkmusik. Turkiets folkmusik har framgått ur en sammansmältning mellan arkaistiska traditioner från turkarnas urhem i Centralasien och inflytanden, som blivit en följd av långliga tiders kulturella utbyte med araber, perser och balkanfolken inom det osmanska imperiet. Ännu idag genomkorsas landet av halvprofessionella folkliga sångare, de s. k. asyk, som beledsaga sin sång på en tresträngad långhals-luta. Ä andra sidan återgå fint ciselerade ornament och specifika melodiska begynnelse-och avslutningsformler på den arabisk-persiska konstmusiken. I det stora hela kan man i den turk, folkmusiken urskilja två helt skilda grundtyper: 1. Metriskt bestämt uppdelade folkvisor och -danser. 2. Fritt reciterade sånger. De förstn. skilja sig liksom dansarterna och folkdräkterna alltefter olika landsdelar men uppvisa dock vissa gemensamma drag. Jämte de hos oss gängse taktarterna möta här t. ex. femtidiga och av 2 ggr 5 sammansatta tiotidiga takter liksom hos befolkningen vid den östliga svartahavskusten även en sjutidig taktart i ytterst snabbt tempo. I sistn. fall beledsagar man vanl. i parallella kvarter med en ensträngad fidel. Folkdanserna, företrädesvis för grupper av manliga dansare, gå i många hänseenden tillbaka på gamla kultiska pantomimer och växla mellan lugnare tidsmått och livligare tempo för att slutl. stegras till ett extatiskt presto. Karakteristiskt för de fritt reciterade sångerna är framför allt långa melismer, som röra sig kring huvudtonerna på enstaka stavelser, liksom det vanl. till en början högt spända tonläget med åtfölj. långsamt sjunkande melodilinje till slutet. Turkiets folkmusik är övervägande solosång. Körsång förekommer sedan kort tid tillbaka i skolorna och i radio, där hela grupper av sångare föredraga traditionella folkvisor. Sin eg. plats finner emellertid sång och dans vid bröllopsfestligheter, till vilka ofta bekanta sångare och instrumentalister från angränsande byar inbjudas. Utom långhalslutan och fideln begagnar man då till beledsagningen oboen, en sorts altflöjt samt stora trumman, varvid dock blåsinstr:s medv. inskränker sig till de rent instrumentala inlednings-, mellan- och slutdelarna, medan trumman vanl. beledsagar med ett svagt tremolo. Musikeryrket befinner sig i de anatoliska provinserna ännu i flera hänseenden i visst vanrykte. Den moderna studerande ungdomen ägnar sig dock med entusiasm åt vården och utforskandet av den traditionella folkmusiken. E.E. Konstmusik. Relationerna mellan Europa och den turk, tonkonsten gå tillbaka till 1500-t:s väpnade konflikter och resulterade mot slutet av 1700-t. i ->janitscharmusikens införlivande med väs-terl. musikpraxis. Vid sidan av denna mer militärt inriktade tonkonst förefanns även en högt uppdriven religiös musik, omfattande hymner (turk, ilahi), lovsånger till Profeten (tevchih) och musik för derwischemas riter (ayni sherif). Den profana musiken hade sina främsta förebilder hos araberna. Sina klassiska mästare fann den tidigare turk, tonkonsten med Itrå och Dede Efendi. Ett nytt skede inleddes under Mahmud II, vilken 1827 inkallade it. musiker, däribl. Giu-seppe Donizetti, för att org. den hovmusik, som skulle ersätta de året förut upplösta ja-nitscharkapellen. Vid hovet i Istanbul bildades en blåsork, efter eur. mönster, och fram till årh:s mitt framfördes här it. operor, bl. a. av Verdi. Donizetti och dennes efterföljare skapade en rik repertoar av huvudsaki. militärmusik och lättare tonkonst. Denna europeise-ring av det turk, kulturlivet fick ett bakslag under Abd-ul-Hamid H:s reformfientliga regering (1876—1909) men sköt ny fart efter det Kamål Atatürk 1923 valts till den nya republikens president. Ss. de första turk, tonsättarna av seriös musik räknas I. Zühtü och O. Z. Üngör. Den förre blev lärare till flera inom den 5-manna-grupp, på vilken Turkiets moderna musiktradition vilar. Hit höra Cemal Resit Rey, Hasan Ferid Alnar, Ulvi Cemal Erkin, Ahmed Ad-nan Saygun och Necil Kåzim Akses, samtl. födda mellan 1904 och 08. Av dessa äro alla utom Saygun bördiga från Istanbul, och Saygun är ävenledes den ende som i sina verk företräder ett utpräglat nationellt tonspråk. Tillika med Rey och Erkin utbildades han i Paris, medan Alnar och Akses stud, i Wien; den sistn. har följt en atonal riktning. En viktig insats har denna falang gjort som lärare för den yngsta tonsättargenerationen: Rey un 1275 1276