UPPFÖRANDERÄTT Universa'I-Edition [oni—tsiå'n], österrikiskt musikförlag, gr. 1901 i Wien av en grupp av stadens musikförläggare och -handlare. Publikationen var först begränsad till klassikerutgåvor samt verk av ped. karaktär. År 1904 förvärvades emellertid J. Aibls förlag i Leipzig och därmed bl. a. verk av R. Strauss och Reger. Rörelsen utvidgades, och man ägnade allt större uppmärksamhet åt samtida tonsättare t. ex. Bruckner, Mahler och Schön-berg. Sedan 1920-t. ha verk av så gott som alla modernister utkommit på U., som även utg. komp, av sv. tonsättare ss. Alfvén, Atter-berg, Larsson och Wirén. Dessutom har förlaget utg. Denkmäler der Tonkunst in Österreich (bd 53—83, 1920—38) samt tidskr. Musica divina (1913—38) och Musikblätter des Anbruchs (1919 —37; tit. fr. o. m. 1929: Anbruch). Nuv. ledare äro Alfred A. Kalmus, Alfred Schlee och Ernst Hartmann. C. J. Universitetets kor af musikstuderende, Khmn, gr. 1946 med Niels Möller som dirigent och har vid univ.-konserter och offentliga framträdanden (även i Norge, Salzburg, Heidelberg o. a.) hävdat sig som en kör av hög standard. H- G. Untersatz [o'ntarzats], ty., täckt, labial pedalstämma i orgeln av 32' el. 16' tonhöjd. Uppförandepraxis (av ty. Aufführungs-praxis), inom nyare musikforskning allmänt accepterad term för det mus. utförandet under olika tidsepoker inkl, de faktorer som verkat bestämmande för detsamma. U. avser såväl det vetensk. studiet av ämnet som försöken att i samtida praxis utföra musik från äldre epoker på ett stilriktigt sätt. Det i notbilden upptecknade musikverket är visserligen fixerat på ett sätt som garanterar dess strukturella konstans och utgör en oföränderlig utgångspunkt för det mus. förverkligandet. Emellertid föreligger musikverket i denna form endast s. a. s. latent och fordrar för att reellt existera ss. musik att bli förverkligat i nuet genom exekutörer. Av denna klingande verklighet i hela dess fullhet och i alla dess skiftande detaljer kan notbilden aldrig ge en fullständig bild. Detta gäller för all musik, även tonkonsten från de senaste 150 åren, där föredragsbet. o. d. dock äro relativt omsorgsfullt angivna och där man grovt sett kan förutsätta att instrumentklang, spelsätt, sångsätt etc. någorlunda väl ha sin motsvarighet i modern praxis. Det finns ständigt en marginal för skiftande uppfattningar i fråga om utförandet (t. ex. i fråga om tempoval, dynamiska avvägningar, agogik m. m.), vartill komma nationella och andra särdrag ifråga om föredrags- sätt, vilka icke utan vidare kunna utläsas ur notbilden. Även 1800- och 1900-t:s musik har självfallet sina spec. arter av u., vilka av samtida musiker övervägande oreflekterat vidareföras i form av härmningsbetingade traditioner. I den mån musicerandet bygger på dessa traditioner och sysslar med närliggande stilepoker kan utfyllandet av skillnaden mellan notbilden och det reella framförandet sägas täckas av begreppen stilkännedom och ->tolkning. Termen u. användes fördenskull vanl. i en trängre mening och avser då i första hand de epoker med vilkas tonkonst vi sakna dessa omedelbara förbindelser och där skillnaden mellan notbild och klingande verklighet är så stor att det icke kan utfyllas på övervägande intuitiv väg. För dessa epoker måste stilkännedomen utvidgas till att omfatta även kunskaper i u. En utförligare behandling av de uppförande-rättspraktiska problemen jämte fört, över viktigare äldre litt. återfinnes i suppl. Litt.: Allm.: H. Kretzschmar, Einige Bemer-kungen über den Vortrag alter Musik (i PJ 1900); R. Lach, Studien zur Entwicklungsge-schichte der ornamentale Melopöie... (1913); Wanda Landowska, La musique ancienne (21921); J. Wolf, über den Wert der Auffüh-rungspraxis für die historische Erkenntnis (i Bericht über den 1. Musikwissenschaftlichen Kongress der Deutschen Musikgesellschaft in Leipzig 1925, 1926); R. Haas, Aufführungspraxis der Musik (1930—32); A. Schering, Auffüh-rungspraxis alter Musik (1931); E. Ferand, Die Improvisation in der Musik (1939); F. Dorian, The history of music in performance ... (1942); A. Dolmetsch, The interpretation of the music of the 17th and 18th centuries... (21944); C. Döbereiner, Zur Renaissance alter Musik (1950); H.-P. Schmitz, Prinzipien der Aufführungs-praxis alter Musik (1950?); H. Nathan, The sense of history in musical interpretation (i MR 1952). Spec.: K. Nef, Clavicymbel und Clavichord (i PJ 1903); A. Schering, Zur instrumentalen Verzierungskunst im 18. Jahrh. (i SIMG 1905/ 06); R. Buchmayer, Cembalo oder Pianoforte? (i BJ 190'8); H. Leichtentritt, Zur Vortrags-praxis des 17. Jahrh:s (i Bericht 3. Kongress der IMG, Wien, 1909); M. Schneider, Die Be-setzung der vielstimmigen Musik des 17. und 16. Jahrh:s (i AMW 1918/19); T. Kroyer, A cappella oder concerto (i Festschrift H. Kretzschmar 1918) och art. i bl. a. AMW 1919/20 och AM 1934; H. Mersmann, Beiträge zur Auf-führungspraxis der vorklassischen Kammermu-sik in Deutschland (i AMW 1919/20); I. Horsley, Improvised embellishment in the performance of Renaissance polyphonic music (i JAMS 1951). — Se vidare litt.-fört. under angränsande områden och särsk. uppslagsord ss. Diminution, Generalbas, Improvisation, Ornamentik m. fl. och de olika instrumenten. I. B-n Uppföranderätt ^-Musikalisk äganderätt. 1309 1310