UPPLÖSNING Uppläsning (av ty. Auflösung) kallas fortskridandet från ett intervall el. samklang med större spänningsgrad till ett annat intervall el. samklang med mindre spänningsgrad. Enl. den traditionella satsläran kan denna allm. definition begränsas till att huvudsaki. gälla fortskridningar från dissonanta intervall el. samklanger till konsonanta, varigenom alltså dissonansens spänning »upplöses». Sådana fortskridningar ske i möjligaste mån stegvis enl. huvudregeln, att stora och överstigande intervall (vare sig fristående el. inom flertoniga samklanger) tendera att utvidga sig, medan små el. förminskade intervall tendera att sammandraga sig. I regel erhåller vid sådana dissonansupplösningar minst en ton i det disso-nata intervallet resp, samklangen ledtonsfunk-tion (->-Ledton). Jfr Dissonans, Harmonilära. I. B-n Uppsala, stiftsstad i Uppsala län (63 072 inv. 1951), sedan 1273 säte för ärkebiskop (efter Gamla Uppsala från 1164) och från 1477 för Nordens äldsta univ., under reformations- och stormaktstiden ofta mötesplats för hov och riksdag. U:s äldre musikhistoria är väsentligen dess kyrkors, främst den 1273 grundlagda men först 1435 för invigning fullb. domkyrkans. Företrädde det 1247 grundade minoritklostret den franciskanska versionen av greg. sång, så gjorde sig på 1300-t. det dominikanska inflytandet allt starkare gällande, vilket ej minst kom till synes i det inom U. kyrkomusik centrala Eriksofficiet. En mäktig befordrare av Erikskulten var den i U. födde Nils Alleson, som på 1270-t. stud, i Paris och som ärkebiskop (från 1292) utarb. en korstadga för domkyrkan med utförliga anvisningar om körens och dess ledares tjänstgöring; i sammanhanget namnes även flerst. musik (organa). Betr, musikundervisningen är det trol. att även den ordnats efter mönster från Paris, där U.-stu-denterna hade ett eget kollegium vid denna tid. För denna fr. kultur betydde digerdöden ett hårt slag. Då studieresorna kunde återupptagas, ställdes de till tyska högskolor, där musiklivet icke dominerades av modern fransk polyfoni utan av tyska liedformer. Det tyska musikinflytandet skärptes därigenom att U. liksom andra sv. stapelstäder fylldes av ty. borgare med sin specifika repertoar av can-tioner, hantverks- och folkvisor. Univ. torde ej ha fått nämnvärd betydelse för musiklivet i U. förrän efter sitt återupprättande 1593. Medan reformationsårh:s myndigheter utgingo från en- och flerst. kyrklig vokalmusik som den naturliga repertoaren för lärdomsskolornas elever, kommo stormaktstidens gymnasister och studenter att i ökad utsträckning syssla med instrumentalmusik. Ännu Gustaf II Adolfs preliminära univ.-statuter 1621 räknade med en professio archimedea, vars innehavare skulle föreläsa bl. a. över musik. Men i och med utnämningen av J. Columbus till prof, poeseos et musices 1628 länkades den akad. musikundervisningen in på moderna banor med praktisk-mus., främst instr., utbildning som huvudsak. I och med Olof Rudbecks d. ä:s rektorat från 1661 kan man tala om tillvaron av ett akademiskt kapell, landets äldsta alltjämt existerande ork. efter Kungl. hovkapellet (1526). Om dess verksamhet, repertoar m. m. intill 1702 ->Rudbe ck (ius), Olof. U. stads brand 1702 betydde ett dråpslag mot den akademiska musikverksamheten, som likväl — tack vare en rad goda efterföljare till Rudbeck — ånyo upplevde en blomst-ringsperiod. T. o. m. den kritiske J. Mattheson skriver (Grundlage einer Ehren-Pforte, nytr. 1910, s. 29): »Och man kan i sanning säga, att såväl musikens teori som praxis i den tidens U. till allas beundran stått i högsta blomst-ring». Med orden »musikens teori» åsyftade Mattheson uppenbarligen de talrika musikve-tensk. avh., som under decennierna kring 1700 hade ventilerats vid univ. av H. Vallerius (1674, 86, 98), G. Vallerius (1702), J. A. Bellman (1706), E. Burman (1727—28) m. fl. —För kyrkomusiken betydde frihetstiden en förfalls-tid. Härtill kom den allt kännbarare konkurrensen från huvudstaden med dess frodigt uppblomstrande musikliv. Det offentliga konsertväsendet stegrade vidare åhörarnas krav på de utövandes skicklighet och vidgade klyftan mellan yrkesmän och amatörer. En amatörensemble som Akad. kapellet måste i en sådan utveckling dra det kortaste strået. ->Mu-sikprocessen. En ny tid för musiklivet ingick med kretsen av unga romantiska akademiker och skönandar kring E. G. Geijer, till vilka även hörde A. F. Lindblad. Haeffner, som utnämnts till dir. mus. 1808, fick tillstånd att öva studenterna både i sång, komp, och instr.-spel och gr. en bl. kör samt blev med sina manskvartetter stilbildan-de för den snabbt uppblomstrande studentsången. Haeffners intresse för oratoriet uppehölls av efterträdaren J. E. Nordblom, och Gustaf Adolph Haeffner, som efterträdde fadern i domkyrkan, var en skicklig representant för Bachs orgelkonst. Den stora repertoaren utvidgades ytterligare under J. A. Josephsons tid (dir. mus. 1849—80); utförande krafter voro det 1850 gr. Filharm, sällsk. i förening med Akad. kapellet jämte förstärkning. Josephson gr. 1854 Sångsällskapet O. D. (->Orphei Drängar) och 1867 Domkyrkokören. Wennerberg skrev också oratorier; med sina studentikosa Gluntar skapade han ett i sin art genialt minnesmärke över det romantiska U:s sångglada studenter och anspråkslösa 1311 Tryckt 17/u 52 1312