Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Valse ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTON
instrumentbyggare. Detta tidigare v., c or de
chasse, corno di caccia, var ett
naturhorn i D, men instr. i Ess, F och G
före-kommo även. Trots den stora skickligheten hos
barocktidens hornister, som kunde utnyttja
ända upp till 18. och 20. naturtonerna, var
användningen i ork. begränsad, och först under
senare hälften av 1700-t. kom det mera
allmänt i bruk. Härtill bidrog den ty. hornisten
A. J. Hampel (d. 1771), anställd i
hovkapellet i Dresden, genom sin uppfinning av i
n-ventionshornet. I en rörslinga på
F-hornet insattes tillsatsbyglar av olika längd,
som möjliggjorde stämningar från låga B till
höga B, och genom hans teknik att med
handen i klockstycket åstadkomma kromatiska
mellantoner, ->stopptoner, ökades v:s
användbarhet ytterligare.
Under första hälften av 1800-t. gjordes
försök att bygga in tillsatsbyglarna i instr. och
koppla in dem efter behov. Ett dylikt instr. är
cor omnitonique, konstruerat av Sax
d. ä. i Bryssel, men uppfinningen av
ventilsystemet på 1820-t. gjorde denna och andra
konstruktioner onödiga. Ventilhornet
hade emellertid svårt att tränga igenom.
Tonsättarna ignorerade det och fortsatte att skriva
för inventions- och stopphorn ända in på
1900-t., trots att allt flera hornister övergingo till
ventilhornet i F såsom det lämpligaste och
transponerade sina stämmor direkt. Under
senare tid har ett d ub b e 1 h or n vunnit stor
spridning. Det är ett ventilhorn i F, där man
medelst en extra ventil kan koppla bort en
del av röret, varigenom instr. förvandlas till
ett v. i höga B, vilken stämning begagnas för
högt liggande partier (i allmänhet över
noterat d2).
Det råder en viss skillnad mellan s. k. tyska
v. och sådana av fr. typ. Det ty. har vidare
mensur och är därför mera lättblåst, medan
det fr. v:s slankare byggnad ger en finare ton.
Det ty. hornet har cylinderventiler, det fr.
pis-tonventiler. Den förra typen vinner emellertid
allt flera anhängare, t. o. m. bland fr. hornister.
Skolor för v. ha utg. av bl. a. C. F.
Dau-prat, H. Dommrich, F. Duvernoy, F.
Froeh-lich, H. Kling, Maxime-Alphonse, E. Paul och
J. Schantl.
Litt.: J. J. P. E. Meifred, De 1’étendue, de
1’emploi et des ressourses du cor... (1829); F.
Piersig, Die Einführung des Hornes in die
Kunstmusik und seine Verwendung bis zum
Tode J. S. Bachs... (1927); B. Coar, The
French horn (1947); D. Ceccarossi, La
possi-bilitå coloristiche del corno ... (1949); R. Mor-
William Walton.
ley-Pegge, The orchestral French horn, its
ori-gin and evolution (i HY 1952). Å. L-y
Walton [°å:'ltan], Sir William
Turner, engelsk tonsättare (f. 1902 20/3), en
av sin generations främsta i England och
tillika en av nutidens mera pregnanta
kompositörer. — Mus. D. vid univ. i
Dur-ham 1937 och Oxford 1942. Knight 1951.
LMA 1952.
W., som är son till en musiklärare och
tidigt visade mus. begåvning, undervisades av
fadern och stud, i Oxford under bl. a. H.
Allen men därefter på egen hand. Genom E. J.
Dents förmedling kom W. i kontakt med
Bu-soni; senare vann han en inflytelserik
vapen-dragare i E. Ansermet. Dent förmedlade
ävenledes kontakten med ISCM, där W. fick sin
1. stråkkvart. (1920—22) framförd i Salzburg
1923, och följ, år publ. hans pianokvart. (1918
—19). Båda dessa komp, visa tonsättarens
tekniska handlag men sakna ännu individualitet.
Är 1926 slog W. igenom med Facade för
reci-tatör och kammarork. (1922; omarb. 1926;
utökad till 2 ork.-sviter 1936 och 38) och
uvertyren Portsmouth Point (1925). Den förra, som
även använts som underlag för baletter, visar
ffg. ett karakteristiskt drag i W:s
tonsättarpro-fil under tidigare år: hans
satiriskt-humoris-tiska ådra. Sin fulla mognad nådde han i
va-kons. (1928—29), framförd ffg. i London 1929
med P. Hindemith som solist. Med detta
alster avslutades läroåren: W. hade funnit sin
stil, som nu icke uteslöt lyriska och gripande
moment. Ännu högre nådde W. med sitt» nästa
verk, Belshazzar’s feast för baryton, kör och
ork. (1931; sv. radio 1945), där tonsättaren
målat med bredare penseldrag och saftigare
färger. Att han alltjämt kunde vara ironisk
visade de tre sångerna för sopran till Edith
Sit-wells texter (1932).
1365
1366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon May 4 21:07:31 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sohlmans/1-4/0709.html