- Project Runeberg -  Sohlmans musiklexikon / Första upplagan. 4. Oratorium - Öververk /
1365-1366

(1948-1952) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valse ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

WALTON instrumentbyggare. Detta tidigare v., c or de chasse, corno di caccia, var ett naturhorn i D, men instr. i Ess, F och G före-kommo även. Trots den stora skickligheten hos barocktidens hornister, som kunde utnyttja ända upp till 18. och 20. naturtonerna, var användningen i ork. begränsad, och först under senare hälften av 1700-t. kom det mera allmänt i bruk. Härtill bidrog den ty. hornisten A. J. Hampel (d. 1771), anställd i hovkapellet i Dresden, genom sin uppfinning av i n-ventionshornet. I en rörslinga på F-hornet insattes tillsatsbyglar av olika längd, som möjliggjorde stämningar från låga B till höga B, och genom hans teknik att med handen i klockstycket åstadkomma kromatiska mellantoner, ->stopptoner, ökades v:s användbarhet ytterligare. Under första hälften av 1800-t. gjordes försök att bygga in tillsatsbyglarna i instr. och koppla in dem efter behov. Ett dylikt instr. är cor omnitonique, konstruerat av Sax d. ä. i Bryssel, men uppfinningen av ventilsystemet på 1820-t. gjorde denna och andra konstruktioner onödiga. Ventilhornet hade emellertid svårt att tränga igenom. Tonsättarna ignorerade det och fortsatte att skriva för inventions- och stopphorn ända in på 1900-t., trots att allt flera hornister övergingo till ventilhornet i F såsom det lämpligaste och transponerade sina stämmor direkt. Under senare tid har ett d ub b e 1 h or n vunnit stor spridning. Det är ett ventilhorn i F, där man medelst en extra ventil kan koppla bort en del av röret, varigenom instr. förvandlas till ett v. i höga B, vilken stämning begagnas för högt liggande partier (i allmänhet över noterat d2). Det råder en viss skillnad mellan s. k. tyska v. och sådana av fr. typ. Det ty. har vidare mensur och är därför mera lättblåst, medan det fr. v:s slankare byggnad ger en finare ton. Det ty. hornet har cylinderventiler, det fr. pis-tonventiler. Den förra typen vinner emellertid allt flera anhängare, t. o. m. bland fr. hornister. Skolor för v. ha utg. av bl. a. C. F. Dau-prat, H. Dommrich, F. Duvernoy, F. Froeh-lich, H. Kling, Maxime-Alphonse, E. Paul och J. Schantl. Litt.: J. J. P. E. Meifred, De 1’étendue, de 1’emploi et des ressourses du cor... (1829); F. Piersig, Die Einführung des Hornes in die Kunstmusik und seine Verwendung bis zum Tode J. S. Bachs... (1927); B. Coar, The French horn (1947); D. Ceccarossi, La possi-bilitå coloristiche del corno ... (1949); R. Mor- William Walton. ley-Pegge, The orchestral French horn, its ori-gin and evolution (i HY 1952). Å. L-y Walton [°å:'ltan], Sir William Turner, engelsk tonsättare (f. 1902 20/3), en av sin generations främsta i England och tillika en av nutidens mera pregnanta kompositörer. — Mus. D. vid univ. i Dur-ham 1937 och Oxford 1942. Knight 1951. LMA 1952. W., som är son till en musiklärare och tidigt visade mus. begåvning, undervisades av fadern och stud, i Oxford under bl. a. H. Allen men därefter på egen hand. Genom E. J. Dents förmedling kom W. i kontakt med Bu-soni; senare vann han en inflytelserik vapen-dragare i E. Ansermet. Dent förmedlade ävenledes kontakten med ISCM, där W. fick sin 1. stråkkvart. (1920—22) framförd i Salzburg 1923, och följ, år publ. hans pianokvart. (1918 —19). Båda dessa komp, visa tonsättarens tekniska handlag men sakna ännu individualitet. Är 1926 slog W. igenom med Facade för reci-tatör och kammarork. (1922; omarb. 1926; utökad till 2 ork.-sviter 1936 och 38) och uvertyren Portsmouth Point (1925). Den förra, som även använts som underlag för baletter, visar ffg. ett karakteristiskt drag i W:s tonsättarpro-fil under tidigare år: hans satiriskt-humoris-tiska ådra. Sin fulla mognad nådde han i va-kons. (1928—29), framförd ffg. i London 1929 med P. Hindemith som solist. Med detta alster avslutades läroåren: W. hade funnit sin stil, som nu icke uteslöt lyriska och gripande moment. Ännu högre nådde W. med sitt» nästa verk, Belshazzar’s feast för baryton, kör och ork. (1931; sv. radio 1945), där tonsättaren målat med bredare penseldrag och saftigare färger. Att han alltjämt kunde vara ironisk visade de tre sångerna för sopran till Edith Sit-wells texter (1932). 1365 1366

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 4 21:07:31 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sohlmans/1-4/0709.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free