VAUGHAN WILLIAMS Bach Choir där; besökte USA ffg. 1922. Har även framträtt som arr. och bearb. Det nationella genombrottet för Vaughan Williams’ musik skedde med uppf. av de stora vokalverken Toward the unknown region och A sea symph. 1907 resp. 10. Internat. tilldrog han sig tidigast uppmärksamhet genom den spirituella uvertyren till Getingarna, Tallis-fantasin m. m. Som utgångspunkter för sitt skapande tog han bl. a. äldre eng. musik — främst Tudor-kompositörerna — och inhemsk folkmusik. Påtagliga inflytelser från den senare uppvisa många av de tidigare verken, t. ex. den 1. Norfolk-rapsodin och balladoperan Hugh the drover. Den delvis Sibelius-influe-rade och även impressionistiska Londonsymf. äger stark lokalkolorit. Så småningom tillta de personliga impulserna i styrka, och på samma gång som Vaughan Williams’ musik ofta och måhända med rätta har bet. som genuint eng., bör han numera inrangeras bland tonsättare av universell räckvidd, över huvud besitter han en sällsynt förmåga att förnya sig. Vaughan Williams’ produktion omfattar många olika grenar. Betr, de större komp, torde vokal- och ork.-verken vara de kvalitativt tyngst vägande, medan flera av de sceniska verken ha kritiserats för bristande dramatik men även berömts för sköna partier. Av vokal -musiken må här endast nämnas mässan g-moll samt Sancta civitas, Flos campi och Five Tu-dor portraits; i de 3 sistn. tillkomma instr. medel. Bland hans hittills kända symf. (den 7. är ej publ.), vilka i stor utsträckning äro tematiskt och formellt slutna samt alltmer polyfont hållna, finnas två märkliga topppunkter, näml. 4. och 6. symf. Den förra präglas av fin balans, stor uttryckskraft och djärva klangkombinationer, medan Vaughan Williams i den inte minst rytmiskt vitala men mindre spontana 6. symf. nått mästerlig behärskning av de tekniska faktorerna. De i hans tidigare verk ofta förekommande misterioso-partierna ha i 2. satsen ersatts av ödsliga och beklämmande stämningar. I epilogen, som inledes med ett fugato, och i vilken Vaughan Williams varken använder styrkegrader över pianissimo el. crescendi, har han ytterligare utökat sitt känsloregister. Vid utformandet av sina intentioner har han nyttjat bl. a. heltonsskalor och från folkmusiken härrörande pentatonik, kyrkoton-artliga inslag med vissa omformningar, parallellförda treklanger och snabbt pendlande mellan dur- och mollterser; kvartintervallet tilldelas en framträdande roll både mel. och harmoniskt. Liksom Vaughan Williams’ polyfoni inspirerats av 1500- och 1600-t:sförebilder, kan hans fria rytmik hänföras till samma källor. Scenisk musik: Balladoperan Hugh the drover (1911—14; London 1924), pastoralepisoden The shepherds of the delectable moun~ tains (efter Bunyans The pilgrim’s progress; London 1922; ingår i nedanst. verk m. denna tit.), enaktsoperan Riders to the sea (1926— 1381 Ralph Vaughan Williams. 27; London 1937), »romantiska extravagansen» The poisoned kiss (1927—2'8; Cambridge 1936), operan Sir John in love (efter Shakespeares Muntra fruarna i Windsor; London 1929), »moraliteten» The pilgrim’s progress (1948—49; London 1951); baletter, bl. a. Old King Cole (Cambridge 1923) och maskspelet Job (London 1931); musik till Aristofanes’ Getingarna (1909; även ork.-svit), m. m. Verk för ork.: A London symph. (symf. nr 2; 1914; omarb. 1920), A pastoral symph. (nr 3; 1922), symf. nr 4 f (1931—34), nr 5 D (1943), nr 6 e (1944—47) och nr 7 (1952), Norfolk rhap-sody nr 1 e (1906), Concerto grosso (1950) o. a. — Verk för soloinstr. m. ork.: Pianokons. C (1933; även arr. för 2 pianon och ork., 1946), romansen The lark ascending för vl. och liten ork. (1914), svit för va och ork. (1934), Fantasia of Sussex folk-tunes för vlc. och ork. (1930). Verk för stråkork.: Fantasia on a theme by Thomas Tallis (1909; omarb. 1913 och 19), Five variants of »Dives and Lazarus» (m. harpa; 1939), Partita för dubbel stråkork. (1948). — Kons.: vl.-kons. d (Concerto accademico; 1925), oboekons. (1944). Större vokalverk: Kyrkomusik: Complete day’s services d och Te Deum G (1928) för bl. kör och orgel, mässa g för soli och dubbelkör a cap. (omkr. 1922), motetten Prayer to the Father of Heaven för bl. kör a cap. (1948) m. m. — Vokalmusik m. ork.: Toward the unknown region m. damkör (W. Whitman; 1905; omarb. 1918), A sea symph. (symf. nr 1) m. sopran, baryton, kör (W. Whitman; omkr. 1905 —10), sviten Flos campi för va, liten kör och liten ork. (1925), oratoriet Sancta civitas m. 1382