fälligt mus. skolad och utan eg. scenkultur, hänförde hon likväl publiken genom naturlig charm i uppträdandet och röstens romantiska färgklang. I subrettfacket och framför allt som Susanna i Figaros bröllop firade hon sina största triumfer men uppträdde även i primadon-neroller, bl. a. i Glucks och Spontinis operor. Hennes dotter Julia Henrietta Euphrosyne W., g. Liedberg (1824—47), tillhörde från 1844 K. teatern. E. S-m Litt.: H. W., En skådespelerskas minnen (2 d., 1850—51; utg. av E. von Wendt i: H. W., »tonernas härskarinna, lidelsernas slav» 1924); N. Arfvidsson, Teaterbilder från fordom (1885). Viderö, Finn, dansk organist och tonsättare (f. 1906 15/s), har som orgelspelare gjort sig känd genom sin utmärkta tolkning av barocktidens verk, vars stil- och klangideal han sökt levandegöra utifrån en djupgående vetenskaplig och konstnärlig orientering; även framstående cembalist. V. avlade org.-ex. vid MK i Khmn 1926, blev mag. art. i musikvetenskap 1929 och har stud, rytm- och klangteori i Leipzig, orgel i Paris; blev 1928 org. i Reformert kirke i Khmn, 1942 i Jaegersborgs och 1947 i Trinitatis’. Jämte en omfattande konsertverksamhet i Skandinavien och Tyskland har V. undervisat i teori, orgel och cembalo vid Khmns univ. Verk: Musik till sagospelet Guldskoene (1945); kantaterna Den ömskindede Brudgom (1937) och Kom hedningers Frelsermand (1938); Kantionale nr 1 (1948), Passacaglia f. orgel (1946), Orgelkoraler (s. å.), Koralpreludier ... till koraler i svenska koralboken (1949), Tre Koralpartiter (1952), kör- och solosånger, folk-visebearb. m. m. Dessutom Orgelskole (1933; tills, m. O. Ring), 130 Melodier til Salmebog... (1936; tills, m. J. P. Larsen och M. Wöldike), Orgelmusik (bd 1, 1938; tills, m. F. Ditlevsen), Gamle danske Viser (5 bd, 1941—42; tills, m. A. Arnholtz och N. Schiörring), Festsange (1947; tills, m. A. Arnholtz och V. Clausen). H. G. Wideröe, Harald, norsk tonsättare och organist (f. 1894 28/u), cand. philol., sedan 1930 överlärare vid Handelsgymn. i Oslo. W., som stud, orgel och teori vid MK i Oslo, teori även för Gomnaes, har varit org. vid Dale kirke, Sogn, och leder sedan 1919 Grefsen musikkforen. invid Oslo. Har komp. Aften i Neapel, Glade minner, Svanesang samt marscher för ork., Berceuse, Pastorale och Lengsel för vl. (vlc.) och piano samt körsånger ss. Gjöym meg, mor, Som den gyldne sol och Maria Magdalenas lovsang. H. K. Widmann, E r a s m u s, tysk tonsättare (1572—1634), från 1614 skol- och kyrkomusiker i Rothenburg o. d. Tauber. W. skrev, delvis i Hasslers stil, dansvisor, motetter, instr.-musik m. m. — Nytr. i RiMB 1457 Ivar Widéen. WIDOR Ivar Widner. och SchGMB. — Litt.: S. Graf zu Eulenburg, E. W:s Leben und Werke (diss. 1907); G. Rei-chert, E. W.... (1951; m. verkfört.). Vid midsommarelden, fi. Juhannus-tulilla, skådespel av L. Kyösti (K. K. Larson) med musik av O. Merikanto. Uppfört ffg.: Hfors 1904. Widner, Ivar Fredrik, militärmusiker (f. 1891 29/i2), musikdir. vid Sthlms ör-logsstation (Kungl. Flottan) 1932—47. — AssMA 1935. W. avlade musikdir.-ex. vid MK i Sthlm 1915, blev 1916 musikdir. vid Kungl. Norrbottens reg., Boden, och 1923 vid Kungl. Hälsinge reg., Gävle. Var 1918—23 dirigent för Bodens orkesterfören., 1918—23 för Norrbottens sångar -förbund, 1920—22 för Luleå musiksällskap och 1926—32 för Gävleborgs läns sångarförbund. I Sthlm blev W. 1933 ledare av Par Bricoles sångkör, var 1935—49 dirigent för Orfeuskören och 1940—48 1. förbundsdirigent för Sthlms sångarförbund. Med Kungl. Flottans musikkår vann han under en följd av år stor popularitet vid dess sommarkonserter på Skansen. Har skrivit marscher, kör- och solosånger. G. M. Widor [-då:'r], Charles Marie Jean Albert, fransk tonsättare och organist (1844—1937), en av Frankrikes främsta orgelspelare under sin epok; som produktiv kompositör av akademisk prägel framför allt känd genom sina verk för orgel, däribl. Symphonie romaine. — LMA 1910. W. stud, för Lemmens och Fétis i Bryssel och blev 1860 org. i kyrkan S:t Frangois i Lyon. Org. i S:t Sulpice i Paris 1869—1933, var han tillika lärare vid MK, 1891—96 i orgelklassen och därefter i komp.; även dirigent och musikkritiker. Bland hans elever märkes A. Schweitzer, tills, m. vilken han publ. Bachs saml. orgelverk. Verk för orgel: 8 symphonies op. 13 och 42 (1876—87), Symphonie gothique op. 70 (1895), Symphonie romaine op. 73 (1900), Suite latine (1927), Trois nouvelles pièces (1934) m. m. — Andra verk: operorna Maitre Ambros (1886), Les pècheurs de Saint-Jean (Paris 1905) och 1458