WILLNER nesca, lantlig sång, ofta canzona alla Na-politana, it., urspr. neapol., dansmässig körvisa under 1500-t. med humoristiskt, frivolt el. parodierande innehåll. V. omfattar flera typer, vilka ofta bet. med olika namn, t. ex. greghesca (med venetiansk-grek. dialekttexter), giustiniana (parodierande adelns vanor och åthävor), mascherata (skildrande maskerad- el. processionsscener), mo-resc(h)a (med morisk lokalfärg; har intet med dansen moresca att skaffa). Alla dessa typer stå i uppenbar kontrast till den allvarliga, konstfulla madrigalen. V. bör dock, även där den i hög grad får sin prägel av folkliga, rustika drag, snarare betraktas som en konstmus. än en folklig musikform. Ett karakteristiskt sådant folkligt drag är den rikliga förekomsten av kvintparalleller, en teknik som småningom alltmera medvetet utnyttjades i opposition mot de av gängse kontrapunktiska regler beroende konstformerna. Stundom kunde v. också utnyttja textpartier el. textfragment från madrigaltexter i parodierande syfte. V. var normalt trestämmig i motsats till den vanl. fyrstämmiga villota. Denna, som hade sin huvudsakl. utbredning i n. Italien, var även den en dansvisa, ehuru folkligare än v. och utan parodiska inslag. De första saml. med v. publ. omkr. 1540. (Anonym saml. Canzone villanesche alla Na-politana 1537, saml. av di Maio, Nola, Fontana m. fl. under följ, årtionde.) V. spreds snabbt till Norditaliens musikcentra Venedig och Florens och uppmärksammades tidigt även av tyska tonsättare, som började komponera kör-visor »nach Art der welschen Villanellen». Bland sena 1500-talsmästare som odlat v. kunna nämnas L. Marenzio och Orlando di Lasso. Litt.: A. Einstein, Die Parodie in der V. (i ZMW 1919/20); G. M. Monti, Le villanelle alla napoletana... (1925); A. Einstein, The Italian madrigal (3 bd, 1949). L B-n Williams [°iTjamz], Albert o, argentinsk tonsättare (1862—1952), av banbrytande betydelse, gr. 1893 och ledde Cons. de Müsica de Buenos Aires; även skald. Elev i Paris till bl. a. C. Franck, vilken utövade ett starkt inflytande på W:s komp.-stil — som dock senare fick en dragning mot impressionism, byggd på inhemsk folkton — har W. skrivit 9 symf. (1907—39), alla utom den första med programmatisk undertitel, symf. dikter, sviter m. m. för ork., körverk, kammarmusik, pianostycken och sånger. — Utg. lärobok i musik o. a. publ. — Biogr. av R. La-coigne (1942); festskrift s. å.; verkfört. (1946). — W:s dotter, pianisten och tonsättaren Irma W., har skrivit pianostycken och sånger. G. M. Williams [°i'ljamz], Clarence, amerikansk jazzpianist och -dirigent av negerhärkomst (f. 1898 6/io), sedan 1922 i New York, där han har ett musikförlag. 1489 W., som tidigare spelat i New Orleans och Chicago, är nu mest känd som ledare av små jazzork., med vilka han gjort en mängd grammofoninsp. Bland hans egna komp, må framhållas Baby won’t you please come home?, You don’t know my mind och Mahogany Hall stomp. Williams, Ralph Vaughan, ->Vaughan Williams. Williams [ofljamz], Spene er, amerikansk jazzkompositör av negerhärkomst (f. 1889 «/10), nu bosatt i Sverige. W., som först kom till Chicago, därefter till New York och i många år vistats i England, har skrivit en mängd mycket populära mel., ss. I ain’t got nobody, Tishomingo blues, Royal Garden blues, Fve found a new baby, Every-body loves my baby och den mest berömda, Basin Street blues (1928). O. H. Williams [°iTjamz], Tom, engelsk operasångare, basbaryton (f. 1902 2/8), sedan 1947 knuten till Covent Garden, där han blivit en av favoriterna. Elev av Royal Acad. of Music i London deb. W. där 1935 och var 1937—45 anställd vid Sad-ler’s Wells Opera Co. Bland hans roller märkas Hans Sachs i Mästersångarna, titelr. i Rigoletto och Falstaff, Mefistofeles i Faust o. a. G. M. Willman, Per Anders Johan, operasångare, bas (1834—98), en av sin tids yppersta, från 1859 eng. vid K. teatern i Sthlm, dess intendent 1881 och dir. 1883 —88. — LMA 1869. Litt. et art. 1878. W., som var son till violinisten och musikläraren Olof W. (1780—1844; LMA 1837), stud, för J. Günther och vid K. teaterns elevskola. Efter debut som Sarastro i Trollflöjten 1854 och anställning som aktör vid K. teatern utbildade han sig vidare i Paris för bl. a. Du-prez. Framgångarna efter hemkomsten 1859 voro så stora, att han 1863 bands med livstids-kontrakt till den kungl. scenen. Betydelsefull för W :s konstnärliga utveckling blev särsk. Aug. Bournonville, vilken som intendent ägnade honom ett levande intresse. Med stor stämprakt och lysande skådespelarkonst tolkade W. talrika partier, främst inom den samtida fr. repertoaren, där titelr. i Marco Spada och Mefistofeles i Faust tillhörde hans glansroller. — Som regissör och föreståndare för teaterns elevskola gjorde W. betydande insatser, medan han som teaterledare icke besatt tillräcklig administrationsförmåga. — Litt.: F. Hedberg, Svenska operasångare (1885); brevsaml. i MA:s bibi. G. P. G. 1. ggn 1871 m. operasångerskan, sopran, Hedvig Charlotta Constantina H a r 1 i n g (1841—87), som 1863—75 och 77—87 var eng. vid K. teatern, även verksam vid dess elevskola. Som hennes bästa lyriska parti räknades Marie i Regementets dotter, i vilken roll hon gästspelade i Khmn 1869. Willner, Arthur, tysk tonsättare (f. 1490