WINDINGSTAD Vinä. vinande ton, högre el. lägre alltefter den roterande rörelsens hastighet och trästyckets storlek. Ofta fastsättes snöret i en käpp. V. återfinnes som kultredskap hos talrika naturfolk i Afrika, Sydasien, Oceanien, Australien och Amerika, begagnad i nära förbindelse med initiations-, fruktbarhets- och dödsriter. Dess hemska, tjutande ton uttydes vanl. som ett övernaturligt andeväsens stämma. Som rhymbos svingades den i det antika Grekland under de orfiska mysterierna. I Europa har v. numera övervägande blivit en leksak. Sporadiskt användes det dock ännu av herdar, t. ex. i England, Polen, Galizien och Karpaterna för att driva fram boskapen. — Litt.: J. D. E. Schmeltz, Das Schwirrholz (1896); O. Zerries, Das Schwirrholz (1942). E. E. Vinay, R a m o n, chilensk operasångare, tenor, tillhör sedan 1946 Metropoli-tans ensemble, där han uppbär partier i fr., it. och ty. operor. V., som äger en glansfull stämma och god scenisk gestaltningskonst, framträdde ffg. i New York 1945 som Don José i Carmen vid City Center Opera Co. och deb. i samma roll med stor framgång på Metropolitan 1946. Han har även uppträtt på La Scala i Milano, vid festspelen i Salzburg och sjöng Tristan i Tristan och Isolde vid festspelen i Bayreuth 1952. Som Otello har V. vunnit världsrykte. Grammofon-insjungningar. G. M. Vinci [vkntji], Leonard o, italiensk tonsättare (1690—1730), bland de mer prominenta operakompositörerna i generationen näst efter A. Scarlatti. V. blev efter dennes död 1725 v. hovkapellm. i Neapel, där han också fick sin utbildning. Av ett 40-t. operor märkas buffan Li zite ’n galera (Neapel 1722) samt operadramerna As-tianatte (Neapel 1725), Siroe, re di Per sia (Venedig 1726), La caduta dei decemviri (Neapel 1727) och Artaserse (Rom 1730). V. hämtar gärna, liksom Pergolesi, sina mel. uppslag från folkmusiken och föregriper honom direkt som komiker. Formellt vidarebildade han Scarlatti, bl. a. i utbyggnaden av dacapoarian med en rikare tematisk variation av huvudsatsen. V. skrev även oratorierna La protezione del ro-sario (1729) och La vergine addolorata (1731) o. a. kyrkomusik m. m. Litt.: N. d’Arienzo, Origini delFopera comica (1900; även tr. i RMI 1895, 97, 99, 1900; ty. uppl. 1902); E. Dent, Notes on L. V. (i Musical an-tiquary 1912/13); G. S. Silva, Illustri musicisti calabresi. L. V. (1935). E. S-m Winderen, Berit, ->Cleve, H. Winderen, Signe, ->Westwang, A. Winding, Henrich August, dansk pianist och tonsättare (1835—99), från 1867 lärare i piano vid MK i Khmn; prof:s titel 1892. W. stud, för sin fader, folkminnesforskaren Andreas Fred e rik W. (1785—1868) — av betydelse för Berggreen och Weyse — samt för Reinecke och Dreyschock (piano) och Niels Gade (teori). Han uppträdde redan i 8-årsål-dern men hade sin eg. debut 1851. Som uppskattad tolk av klassisk musik turnerade han även i utlandet; innehade 1869—70 det Ancker-ske legat. Verk: Baletten Fjeldstuen (1859; tills, m. Emil Hartmann); Ouverture til en nordisk tragedie op. 7, pianokons. op. 16 o. a. ork.-verk; pianokvart., stråkkvint., sånger, psalmmel. (bl. a. Som hönen klukker mindelig, Den mörke nat förgången er), pianostycken m. m. Utg. kadenser till klassiska pianokons. Er-l Winding, Julie Marie Bothilde Ama-lie, dansk operasångerska, sopran (1894 —1950), elev till Ellen Gulbranson och Helge Nissen. Efter debut på Det kgl. teater i Khmn 1914 framträdde W. i Skandinavien (gästspelade på Oscarsteatern i Sthlm 1921), Ryssland, Wien, Paris, London, Berlin och Praha. Er-l Windingstad, 01 e, norsk-amerikansk dirigent (f. 1886 18/5), en föregångsman inom det skand. musiklivet i New York. W., som stud, vid MK i Oslo och Leipzig, bl. a. komp, för Krehl, kom 1906 till USA. Han gr. och ledde 1913—29 Scandinavian Symph. Orch. i New York och har dirig. bl. a. New Orleans Symph. Orch. 1940—44, Albany Symph. Orch. 1945—48 och en mängd körer ss. United Scand. Singers och United Norwegian Singers 1493 1494