VITALISM merna visa att ifrågavarande formtyper ofta uppträda inom den folkliga visan och på dansmus. område; ingen av dem kan dock sägas vara helt täckande. Vanl. skiljer man mellan enkla och sammansatta v., vilka bådadera kunna vara antingen två- el. tredelade. Denna indelning är rent systematiskt sett oantastlig men innebär en täml. grov schematisering i förhållande till det mus. materialets mångskiftande natur. Enkel tvådelad v. består i elementäraste fall av 2 perioder. Ofta leder den 1. till dominantslut el. till dominanttonarten, den senare tillbaka till tonikan resp, huvudtonarten. I något utvidgad gestalt uppträder enkel tvådelad v. som normalformtyp i en mängd olika danser o. på danstyper baserade svitsatser, varvid varje del tages i repris (->Form, sp. 288). När i sådana danssatser den 2. reprisen utvidgas och mot slutet återknyter till den 1., kan erhållas en v. (el. i detta sammanhang snarare dans-form), som formschematiskt alltjämt är tvådelad (2 repriser), men till sin melodiska struktur mer el. mindre tydligt närmar sig tredelning. Enkel tredelad v. består i det systematiskt sett elementäraste fallet av 3 perioder enl. schemat a ai a el. a b a (där b står för en mera påtaglig kontrastering än aø. I ytterligt många fall uppnås principiellt samma formstruktur emellertid också med andra formelement än fullständiga perioder (t. ex. 84-4+8 el. 8+4+6 takter). De sammansatta v. uppstå genom samman-kedjning av enkla. Viktigast är den sammansatta tredelade v., för vilken kombinationen av 2 menuetter med den 1. omramande den 2. (->Trio) enl. schemat A B A kan tjäna som skolexempel. Genom ytterligare upprepningar av de båda avsnitten (el. vid förekomst av 2 olika triodelar) kan denna v. stundom utvidgas till rondo. Begreppet sammansatt tredelad v. brukas också långt utöver t. ex. menuettens och scher-zots vanl. ganska regelbundna periodsammanslutningar för åtsk. större former som följa grundschemat A B A (el. Ai), t. ex. långsamma satser i cykliska verk ss. sonater och symfonier, vidare i klaverstycken med skiftande rubriceringar m. m. Jämförande art.: Period. I. B-n Wissmer [fr. uttal: -mä/r], Pierre, schweizisk tonsättare (f. 1915 30/io), sedan 1939 lärare vid MK i Genève och chef för kammarmusikavd. vid radion där. W. stud, vid nämnda MK, för Roger-Ducasse vid MK och Lesur vid Schola Cantorum i Paris; besökte sv. radio 1949. — G. m. pianisten Marie Anne E t i e n n e. Verk: Den komiska operan Marion ou La belle au tricorne (Genève 1948), baletten Le beau dimanche (Genève 1944) o. a. scenmusik; symf. (1938), symf. sviten Antoine et Cléopatre 1517 (1943), Psyché (1949), 2 pianokons. (1937, 47), vl.-kons. (1942) o. a. ork.-musik; Capitaine Bruno för soli, kör och ork. (1952) o. a. vokalverk m. ork.; körer; 2 stråkkvart. (1937, 49) o. a. kammarmusik; sonat (1949) m. m. för piano, orgelkomp, och sånger; Concerto för soli, kör och ork. (1950), ork.-verket Pan (1951) o. a. radiomusik; filmmusik. Vista ->Prima vista. Wiste'nius, Jonas, orgelbyggare (1700 —77), gr. av den östgötska traditionslin-jen inom sv. 1700-talsorgelbyggeri. Efter stud, i utlandet fick W. privilegium 1741 och öppnade verkstad i Linköping, varifrån omkr. 70 arkivaliskt belagda orglar ut-gingo (enl. egen uppgift 96), huvudsakl. för östgötska och småländska landskyrkor och oftast enmanualiga med bihangspedal. Endast 4 äro bevarade: S:ta Gertrud, Västervik (1740; 20 st., manual o. pedal), Jonsberg (1756; urspr. 9 st.), Skällvik (1762; urspr. 8 st.) och Älve-stad (1776; senare om- och tillbyggd). W. representerar en modernare, mera silbermann-betonad orgelstil än sina samtida i Cahman-skolan. Skicklig intonatör överträffades han dock i övrigt av sina lärjungar, främst P. Schiörlin, som fortsatte verkstaden, samt L. Wahlberg och A. Wollander. — Litt.: E. Erici, Orglar och orgelbyggare i Linköpings stift (i Linköpings stift i ord och bild, 1949). B. K. Wisth, Erling, norsk pianist (f. 1891 24/io), skolman, sedan 1924 musikkritiker i Adresseavisen i Trondheim. W., som stud, piano för K. Nissen och Petri, var 1911—17 lärare vid MK i Trondheim. Ö. G. Vita'li, F i 1 i p p o, italiensk tonsättare (d. efter 1649), en av de första kompositörerna i monodisk stil. V. var påvlig sångare från 1631, senare kapellm. i Florens. Hans »favola in musica» L’Are tusa (1620), uppf. i O. Corsinis hus, var trol. det tidigaste operaförsöket i Rom. Vita'li, Giovanni Battista, italiensk tonsättare och violinist (omkr. 1644 —92), elev till Cazzati. V. var en betydande kompositör av kammar- och kyr-kosonater och skilde som en av de första tydligt mellan dessa typer. Från omkr. 1667 spelade V. violin i S. Petro-nio i Bologna och blev 1674 hovkapellm. i Man-tua. — Nytr. i ToAMI 7, HAM 2 m. fl. V:s son, Tommaso Antonio V. (omkr. 1665—omkr. 1747), även kallad II Vitalin o, var violinist vid hovet i Modena och skrev triosonater i fullt utvecklad, imitativ barockstil. Till hans elever hörde möjl. dalFAbaco. — Nytr. i HAM 2. Vitalism (av ty. Vitalismus, från lat. vita, liv), inom nyare tysk facklitteratur lanserad term för vissa stilistiska tendenser inom 1900-t:s musikskapande. 1518