VIVALDI Antonio Vivaldi. Kopparstick av F. M. La Cave 1725. Först då Bachs verk vid mitten av 1800-t. började allvarligare studeras, kommo också Vi-valdis komp, i blickpunkten, men ännu 1927—30 upptäckte A. Gentili 27 bd i Vivaldis hdskr., omfattande över 300 kons, och 19 operor. En fullst. genombearbetning av detta väldiga material har ännu ej skett, men tonsättarens saml. verk äro under utgivande under ledning av G. F. Malipiero (h. 1—125 ff., 1947—51 ff.). Ett mera definitivt omdöme om Vivaldis hist. insats återstår därför ännu och försvåras av det faktum, att Vivaldi aldrig daterade sina ms.; ej heller kan en skildring av hans liv f. n. bli annat än ytterst bristfällig. Vivaldis liv. Son till en violinist i Markuskyrkan i Venedig, Giovanni B a 11 i s t a V., erhöll Vivaldi undervisning i violin av denne. Han stud, teori för Legrenzi och skall även ha varit elev till Corelli. År 1703 prästvigdes han (på grund av sitt röda hår kallades han allmänt Il prete ross o) och trädde efter någon tid i tjänst hos den inst., vid vilken han med vissa avbrott verkade till 1740 som violinlärare och dirigent: Seminario Musicale dell’ Ospidale della Pietå, Italiens mest ansedda kvinnliga MK, vars orkester han bringade till hög konstnärlig nivå. Vivaldi synes även ha varit en man med utpräglad ekonomisk och organisatorisk talang, reste under vissa tider, särsk. 1725—35, vida omkring (Italien, Wien, Amsterdam etc.) både som operaimpressario och violinvirtuos. Trol. 1720—25 var Vivaldi hovmusiker hos guvernören i Mantua, lantgreven Filip av Hessen-Darmstadt. Sin största berömmelse som tonsättare nådde han i utlandet (praktiskt taget samtl. tryck av hans verk, ca 120 kons, och sonater, publ. i Amster 1523 dam, Paris och London), och ehuru han åtm. i Rom 1723—24 firade triumfer som operakompositör, synes hans stjärna inom denna genre snart ha dalat. Någon tid före sin död bosatte han sig i Wien och avled i fattigdom. Vivaldis verk och stil. Som tonsättare ägnade Vivaldi sitt största intresse åt instrumentalkonserten, som han med stor uppfinningsf-rmåga utvecklade till såväl form som instrumentation. Han fastslog tre-satsigheten (hastig—långsam—hastig) men experimenterade inom denna begränsade ram med beundransvärd säkerhet. Orkesterritor-nellerna utvecklade han till klangligt verkningsfulla och tematiskt särpräglade partier, av vilka dessutom fraktioner passades in som kortvariga kontraster i soloavsnitten. Till skillnad mot föregångarna gav han ofta dessa en från ritornellen avvikande tematik och förebådade på så sätt mannheimskolans och wien-klassicismens tematiska kontrastprincip. Vivaldis klangliga fantasi ledde honom att experimentera med de mest olikartade instrumentkombinationer (klarinett- och fagottkons. höra till de tidigaste i sitt slag). Han anger noga instrumentbesättningen och ställer gärna på concerto grosso-manér blåsargrupper mot stråkgrupper samt blandar på skilda sätt instrumentklanger med varandra. Hos Vivaldi är gränsen ofta svår att draga mellan concerto grosso- och konsertform; tonsättaren låter näml, med förkärlek concertinots instr. uppträda solistiskt (särsk. violinen) i st. f. som ensemble. Bland Vivaldis konserter utgöra hans f. n. kända 123 kons, för violin och ork. den mest betydande gruppen. Han begagnade i större utsträckning än föregångarna arpeggiofigurer och skalpassager (se t. ex. de programmatiska Le stagione, La tempesta di mare, La caccia, samtl. i op. 8) och föreskrev ofta en omstämd soloviolin (»scordatura»), Vivaldis första konsertverk, op. 3 och 4, ble-vo på sin tid föremål för stor uppmärksamhet, och för något årtionde kom han att helt behärska violinlitt. (op. 3 och 4 voro t. ex. omkr. 1715 bekanta i Tyskland); hans komp. stud, ivrigt av bl. a. J. J. Quantz, F. Benda och J. S. Bach. Särsk. bekanta ha den sistn:s bearb. av Vivaldiverk blivit; Bach tog även italienarens komp, som förebild för egna verk i genren. Bach-Gesellschafts saml.-utgåva bd 31, 53 och 56 upptar 21 verk ss. Vivaldi-transkr.; av dessa äro dock blott 11 verkligen gr. på komp, av Vivaldi, näml, dennes op. 3:9, 7:2:2, 4:6, 3:12, 3: 3 och 4:1, transkr. till klaverkons., op. 3:8 och 7:2:5 (orgeltranskr.) och op. 3:10, transkr. till kons, för 4 klaver. Betr. Vivaldis övriga verk må endast nämnas, att hans operor ännu äro ofullständigt utforskade. De synas emellertid — i likhet med kyrkomusiken — varken till stil el. till kvalitet skilja sig från standarden inom dåtidens ordinära repertoar. Bland inst. i Italien som ägna sig åt Vivaldi- 1524