VOGT FISCHER Sin mest vägande insats har V. gjort inom kyrkomusiken. Hans genom Vallotti förvärvade förtrogenhet med vokalpolyfonins stora mästare kommer till uttryck i de satstekniskt högt utvecklade mässorna och hymnerna, vilka skrivits såväl a cap. som med stor ork. Tyvärr lida ej få av dem, däribl. även hans av samtiden högt skattade Rekviem (1809), av en störande stilblandning. Bland hans talrika hymner ha särsk. 2 vunnit stor popularitet i Sverige: Helig är Herren och Hosianna, Davids son. Av en lång rad verk för scenen bör särsk. framhållas det lyriska sångspelet i en akt Erwin und Elmire med lieder i Hillers anda. I operorna Castore e Polluce samt Gustaf Adolf och Ebba Brahe anknyter V. till Glucks stil. Musiken till Herman von Unna, särsk. den dystra uvertyren och körerna, ansluter sig nära till det förromantiska dramat på ett sätt som varslar om Weber och Marschner. Verk: Kyrkomusik: Missa pastorella, Missa pastoritia, Deutsche Kirchenmusik, Missa so-lcmnis, Missa de quadragesima, Missa pro de-functis, Miserere, Magnificat, hymner m. m.; dramatisk musik: Der Kaufmann von Smyrna (1771), La kermesse (Paris 1783), Erwin und Elmire (Goethe, 1781; ånyo i Darmstadt 1949), Castore e Polluce (München 1786), Gustaf Adolf och Ebba Brahe (Gustaf III; versifierad av Kellgren; Sthlm 1788; ms i MA:s bibi, och K. teatern), Herman von Unna (A. F. Skiöl-debrand; 1795; Khmn 1800; Berlin 1801; Sthlm 1817; ms i MA:s bibi, och K. teatern), Samori (Wien 1804); körer till Athalie (Racine; Sthlm 1786), förspel till Eremiten (A. F. von Kotze-bue; Sthlm 1798; ms i KB, MA:s bibi., K. teatern) m. m.; 2 symf., pianokons. m. m. —■ Nytryck: Missa pastoritia (1938). Skrifter: Tonwissenschaft und Tonsetzkunst (1776), Stimmbildungskunst (s. å.), Kuhrpfälzi-sche Tonschule (1778), Inledning til harmoniens kännedom (1794), Clavér-Schola (1798; häri ingår: Pièces de clavecin..., även utg. separat), Organist-Schola (s. å.), Organist-Scholans andra del (1799), Choralbok af 90 melodier til 260 svenska psalmer (s. å.), Lection til choral-ele-ven M. H. (s. å.), Andra lection... (1800), Cho-ral-System (1800; bil.: Neunzig vierstimmige Choräle, s. å., exakt = Choralbok), Data zur Akustik (1801), Handbuch zur Harmonielehre und für den Generalbass (1802), Vber die har-monische Akustik ... (1806), Gründliche An-leitung zum Clavierstimmen ... (1807), System für den Fugenbau ... (1811) m. m. Litt.: A. Lindgren, G. J. V. (i förf:s Svenske hofkapellmästare, 1882); K. E. von Schafhäutl, Abt V. (1888; m. verkfört.); J. Simon, Abt V:s kompositorisches Wirken (diss. 1904); P. Vret-blad, Konsertlivet i Stockholm under 1700-t. (1918); E. Rupp, Abbé V. als Mensch, Musiker und Orgelbautheoretiker (1922); P. Vretblad, Abbé V. som programmusiker (i STM 1927); dens., G. J. V. i Stockholm (hdskr. i MA:s bibi.); S. Wistedt, Abbé V. och svensk orgel-byggnadskonst... (i STM 1932); dens., Ett bidrag till en Vogler-biografi (i STM 1933); C. 1531 A. Moberg, Från Abbé V. till John Morén (i Kyrkohist. årsskr. 1935); Hertha Schweiger, Abbé V:s Orgellehre (diss. 1938); dens., Abt V. (i MQ 1939); H. Spies, Abbé V. und die von ihm 1805 simplifizierte Orgel von St. Peter in Salzburg (21940); F. Schröder, Abbé V. (i Das Musikleben 1949); L. E. Sanner, Abbé V. som musikteoretiker (i STM 1950). Ä.V. Vogt Fischer, Peter, ->Fischer. Wohlfart [vå'1-], Karl Adrian, pianopedagog och tonsättare (1874—1943), gr. 1913 i Sthlm K. W:s m u s i k s k o la, vilken snabbt utvecklades till en av de främsta och största musikinst. i Sverige. — LMA 1930. W. avlade org.-ex. 1895 samt kyrkosångar-och musiklärarex. 1897 vid MK i Sthlm, stud, kontrapunkt och komp, för Dente, Lindegren, Ellberg och W. Stenhammar samt piano för R. Andersson, vid vars skola han blev lärare 1901; bedrev ytterligare studier för H. Barth (piano) och Pfitzner (komp.) i Berlin. Var från 1911 även org. i Sundbyberg. — Som tonsättare skrev W. en pianokons., konsertstycke för piano och ork., Svensk rapsodi, manskörer m. ork., manskvartetter, pianostycken och sånger (även m. ork.). Utgav en mycket spridd pianoskola (fl. uppl.) o. a. pianoped. och musikteor. arbeten m. m. Skolan står sedan W:s död under makans, pianopedagogen E r i n W., ledning och har f. n. (1952) 34 lärare. Som mus. rådgivare fungerar pianopedagogen Gunhild Fries. G. M. Das wohltemperi(e)rte Clavier [-[-vå:zl-klavi:T],-] {+[-vå:zl- klavi:T],+} ty., »det vältempererade klave-ret», titeln på J. S. Bachs båda saml. preludier och fugor för klaver (1722 och 1740; tr. 1799). W., som före publ.-året existerade i talrika avskrifter av Bachs lärjungar, omfattar 48 preludier och fugor i alla tonarter och räknas som ett av klaverlitt:s främsta verk. De separata styckena stamma från vitt skilda perioder i tonsättarens skapande och äro trol. skrivna för såväl cembalo som klavikord. Verktiteln anspelar på det av A. Werckmeister 1691 publ. klarläggandet av den liksvävande temperaturen. Som direkt föregångare till Bachs arbete brukar nämnas F. Fischers Ariadne musica ... (1715); en efterapning är däremot B. C. Webers likanämnda saml. orgelstycken (efter 1743). Litt.: J. A. Fuller-Maitland, The »48»: Bach’s Wohltemperirtes Clavier (2 bd, 1925); K. Englund, Bach-studiet... 2 (1929); M. Barbour, Bach and the art of temperament (i MQ 1933); C. Gray, The forty-eight preludes and fugues of J. S. Bach (1938); W. Vetter, Der Kapell-meister Bach1 (1950). G.P. Voigtländer [fåzkt-], Gabriel, tysk musiker (d. 1643), trumpetare, kom 1639 till prins Christians hov i Nyköbing på Falster. 1532