ZIELCHE Zielche, Hans Hinrich, dansk musiker (1741—1802), flöjtvirtuos, blev 1771 hov- och slottsorganist i Khmn. Z. tillhörde Det kgl. kapel 1770—96 som en av dess främsta krafter och var livligt verksam i stadens mus. föreningar. Han skrev instrumentalmusik; 6 flöjtsonater blevo utg., medan flera symf., kvartetter o. a. föreligga i ms. Sångspelet Belsor i Hytten uppf. 1776 på Det kgl. teater. Sch. ZIGENARMUSIK. Musiken hos de från n. Indien härstammande och i alla kulturländer spridda zigenarna (omkr. 1 mill. i Europa) växlar till repertoar och föredragsstil efter det land där de vuxit upp. Om någon z. i ordets trängre bemärkelse kan man därför knappast tala, bortsett från korta, vetensk. ännu outforskade sånger, som stundom sjungas av nomadiserande tält-zigenare. De zigenare, vilka som yrkesmusiker draga omkring i byarna och spela för bönder och herdar, föredraga sålunda stycken i den ifrågavarande landsdelens folkmus. idiom, medan zigenarnas program i städerna rättar sig efter stadspublikens tycke och smak. Nomadiserande zigenare slutl. förmedla ofta främmande sånggods genom utbyte med sina bofasta stam-förvanter särsk. vid olika landgränser. Härr vid stannar det ej vid ett schematiskt övertagande av främmande stoff, utan detta omformas på ett karakteristiskt och högst individuellt sätt i enlighet med zigenarnas traditionella var.-teknik och spelsätt och framstår härigenom som stöpt i nya former. I det stora hela kan man på eur. mark urskilja tre olika mus. provinser inom z.: Spanien, Ryssland och Balkanområdet, inkl. Ungern. I Spanien tycks z. anknyta till äldre sångtradition. Å andra sidan blevo zigenarna här som annorstädes bärare och ombildare av landets folkmusik. I Andalusien odlar man framför allt cante flamenco, som trots sitt flaml. namn har en utpräglat orientaliskarabisk karaktär och från början av 1800-t. vann stor utbredning. I Ryssland höllo sig under tidigare årh. många bojarer med zige-narmusikanter; då dessa uppnått ett visst anseende hyrdes de ut till andra bojarer. Under 1800-t. utvecklade sig här en särsk. stil, den s. k. zigenarromansen. Körer av zigenare förekomma endast i de ry. storstäderna. De bästa zigenarmusikanterna finner man i Ungern och Rumänien, där de draga från by till by och vid olika festligheter uppvakta med musik och underhållning. Tidigare nöjde man sig med en enda musikant el. med ett litet kapell på 1—2 violinister och en hackbräde-spelare el. kontrabasist. Senare tillkom ibland en klarinettist. Den nuv. zigenarork. på 10—15 1579 man el. mera är däremot en nybildning under de 50 åren närmast före 1. världskriget. I spetsen står i allmänhet en »primas», som anför kapellet och vars violinspel utmärker sig genom särsk. stråkföring och virtuositet. Genom sammansmältning av folkliga mel. och zigenarmässig spel- och var.-teknik uppstod särsk. i Ungern vid 1800-t:s början en självständig konst, som fann sin mest storartade repr. i zigenarprimas Janos Bihary (1764—1827) och som senare oemotståndligt drog F. Liszt o. a. tonsättare in i sin trollkrets. Trots en kort efterblomstring, vars främste repr. var Béla Radies (1863—1930), går traditionen i våra dagar synbarligen förlorad, ej minst till följd av att zigenarmusiker engageras till storstäderna av impressarier, varvid internat. schlagermusik, operett- och jazzmel. införlivas med repertoaren. Ä andra sidan försöka ett antal insiktsfulla zigenarmusiker motarb. denna utveckling genom bildande av organisationer med egna undervisningsanstalter, t. ex. i Budapest, Bukarest och några ry. storstäder. Som z:s kännemärke anses i allmänhet den s. k. »zigenarskalan» med överstigande sekundintervall; den är trol. av orientaliskt ursprung och har kommit till Sydosteuropa genom zigenarnas förmedling. Men den är ingalunda förhärskande; dur och moll förekomma tvärtom mycket oftare. Litt.: F. Liszt, Des Bohèmiens et de leur musique en Hongrie (-T881; eng. uppl. 1926); D. C. Parker, Some aspects of Gipsy music (1913); E. Haraszti, La question tzigane-hongroise en point de vue de 1’histoire de la musique (i Kongressbericht der I. G. M., Liége, 1930); W. Starkie, The Gipsy in Andalusian folk-music (i PMA 1935); B. Bartok, Gipsy music or Hungarian music? (i MQ 1947). E.E. Zika, Richard ->Pragkvartetten. Zilcher [tsi'1-], Hermann, tysk tonsättare och pianist (1881—1948), främst känd genom sina körverk, där han anknutit till Brahms och senromantiken. Z. stud, för Kwast, Scholz och I. Knorr vid Hoch’s Kons, i Frankfurt a. M.; framträdde 1901—05 som anlitad ackompanjatör i Berlin och konserterade även i utlandet (Sthlm 1930). Han var 1908—20 lärare i komp, vid MA i München och därefter dir. för MK i Würz-burg och ledare av symfonikonserterna där. Verk: Den »mus. komedin» Doktor Eisenbart (Mannheim 1922) och scenmusik, bl. a. till Shakespeare-dramer och Strindbergs Spök~ sonaten; 5 symf., däribl. nr 1, A, op. 17, 2, f, op. 23 och 5 (1947), kons, och konsertstycken för olika instr. (bl. a. pianokons. H, 1941), sviter o. a. ork.-verk; oratoriet Die Liebesmesse op. 27 (1913) o. a. körverk m. ork.; Ein deut-sches Volksliederspiel för solokvart, och piano op. 32; kör- och omkr. 150 solosånger m. skilda ackomp.; kammarmusik, främst pianokvint, op. 42; pianostycken m. m. — Litt.; H. Oppenheim, 1580