Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROTTNING KRISTINA.
275
hon tänkt förmäla sig hvarken med honom eller med någon annan;
i stället gaf hon bonom löfte om tronföljden efter henne.
På riksdagen 1649 visade sig tydligt, att missnöje och jäsning
rådde i landet. Adeln, som riktats genom drottningens slöseri, såg
med en viss skadeglädje, att konungamakten just derigenom förspilt
både sitt anseende och sina tillgångar. Nu talade detta stånd om
nödvändigheten att inskränka den kungliga myndigheten, men
förnärmade tillika de ofrälse stånden genom sina anspråk gent emot
dem. Drottningen begagnade med skicklighet tillfället att söndra
adeln från de ofrälse stånden och vinna de senare på sin sida.
Följande året tvang penningebehofvet regeringen att
sammankalla ständerna å nyo: drottningens kröning skulle då ega rum, och
man talade inom adeln om att genom en vid det tillfället henne
affordrad försäkran till ståndets förmon inskränka hennes makt. Af
ständerna fordrades de gamla skatternas, äfven krigsgärdernas,
bibehållande, fastän man nu lefde i djupaste fred. Detta väckte stark
ovilja. De ofrälse stånden yrkade, att, innan de medgåfve
skatternas fortfarande, de afbända kronogodsen måtte återställas; det
lägre presterskapet förde här med stor frimodighet folkets talan,
under det biskoparne mer närmade sig adeln och regeringen.
Gemensamt uppvaktade de ofrälse stånden drottningen och fingo då af
henne vänligt svar; en bonde visade henne ett stycke af det
barkbröd, hvarmed folket i hans trakt måste lifnära sig, och hon yttrade
deröfver lifligt sin medömkan. Hon förklarade sig villig att
medgifva någon lindring i de fattiges hårda bördor, men framhöll
svårigheten att återvinna kronogodsen, hvilka hon menade blott mot
lösen skulle kunna återfås. Adeln, inom sig söndrad genom oenig.
heten mellan hög- och lågadeln, af de ofrälse stånden hatad och af
drottningen öfverlistad, såg ingen annan utväg än att söka skydd
hos samma konungamakt, som den nyss förut anfallit, och begärde
derför ödmjukt, att drottningen skulle »låta så hädanefter, som
hittills lofiigen är skedt, deras stånd och privilegier vara sig i bästa
motton rekommenderade.» Drottningen hade sålunda för tillfället
ett öfvertag. Då de ofrälse stånden i ett gemensamt ingifvet
betänkande yrkade de afhända kronog odsens återställelse, lyckades det
henne att få detta ärende uppskjutet, ehuru hon som vederlag måste
bevilja dessa stånd åtskilliga förmoner och skattelindringar. Men
då adelsmännen sedan yrkade, att hon skulle straffa de ofrälsemän,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
