Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 5. En ohygglig beskyllning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
40
Britta kommit till gården och sagt sig veta något om lille Edmund,
men ville ej säga något åt någon annan än nådig frun själf.
Den sjuka kvinnan, hvilken fortfarande stundtals led af
nervskakningar, blef ytterst ifrig att få träffa mor Britta, trots det att
den rådfrågade läkaren förbjudit henne hvarje störande eller
uppskakande samtal. Hon befallde därför, att mor Britta genast
skulle föras in till henne, och i detsamma föll hon tillbaka i en.
attack af nervskakning, hvilken antog karaktär af konvulsioner.
Mor Britta blef införd till henne.
Den elaka kvinnan stannade invid sängen, och vi måste
erkänna, att ett svagt anslag till medlidande kändes i hennes hjärta,
då hon såg denna skälfvande varelse, hvilken hon ville ännu mer
bedröfva. Väl hade varit, om detta anslag varit hårdare, så hårdt
att mor Brittas känslor blifvit mera mänskliga, att hon kommit
att afstå från sitt svarta uppsåt. Men tyvärr var det icke så.
Det medlidande, som blifvit väckt hos henne, förkväfdes kort därpå
fullständigt af den öfverhandtagande tanken, att frun kanske var
så sjuk, att hon icke kunde uppfatta, hvad som Britta ville säga.
Liksom många elaka människor var mor Britta ganska
förfaren i den föraktliga konsten att kunna hyckla, hvilket gjorde,
att hennes gemenheter blefvo omklädda i en mantel af vänskap,
medlidande eller redbarhet, beroende på olika tillfällen och syften
och därigenom blef hon också mera trygg.
Hon satte nu på sig hyckleriets mask och med en röst,
hvilken var högst olik den råa stämma, med hvilken hon vanligen
talade och som var hennes naturliga organ, sade hon:
— Nådig frun är mycket sjuk.
Konvulsionerna hade nu upphört, och endast en ihållande
dallring förspordes i den sjukas kropp. Hennes hufvud var fullt
redigt, så att hon mycket väl uppfattade det minsta ljud, men
hennes reflektionsförmåga var ytterst ringa i hennes nuvarande
tillstånd.
— Ja, kära mor, svarade hon. Försynens straffande hand
har drabbat mig hårdt.
— Inte skall nådig frun tala om försynens straffande hand,
sade mor Britta. Den Gud älskar, den agar han. Nådig frun
har väl aldrig gjort eller tänkt något straffvärdt. Det är elaka
människor, som åsamkat nådig frun detta lidande.
— Elaka människor, säger mor Britta. Ja, de ohyggliga
zigenarne, de ha nog stulit mitt älskade, olyckliga barn.
— Nog är det troligt, att lille Edmund är i zigenarhänder;
men inte tror jag ändå, att gossen blifvit stulen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
