Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 5. En ohygglig beskyllning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
41
— Hur skulle Edmund annars kommit till dem, om de inte
stulit honom? klagade den sjuka.
— Elaka människor finnas och — — —
Frun reste sig hastigt upp i sängen och utropade:
— Mor Britta vet något. I Guds namn tala, tala!
— Om jag äfven inte med full säkerhet vet något, så tror
jag allt, att jag kan säga, hvem som vet, hvar gossen finns.
— Store Gud! Tala! Tala!
— Om nådig frun ligger stilla och lugn, skall jag göra det.
Det var just för den skull jag kom hit. Men jag törs inte säga
något, om inte nådig frun är stilla och lugn. Gud bevare mig i
Herrens namn för att blifva beskylld för att hafva vållat nådig
frun någon sinnesskakning, som gör frun sämre. Hade jag vetat,
att nådig frun varit så klen, så hade jag nog aldrig gått hit, utan
gått direkt till länsman.
— Tala, mor Britta, kära mor säger ju, att hon vet något.
Tala. Det är mitt barn, det gäller. Kära mor ser ju, hur lugn
jag är. Och har kära mor kunnat uppsnappa, hvar barnet finnes
eller hvilken som tagit det, så skall belöningen inte utebli.
Mor Britta gjorde en knix på hufvudet och sade:
— Jag är inte af den sorten, att jag talar för pengar. Det
är blott, för att sanningen skall komma i dagen, som jag talar,
och för att den det drabba skall, må få sitt straff.
Den sjuka räckte mor Britta sin hand.
— Tag en stol kära mor, sade hon, och sitt här och tala.
Om kära mor inte vill mottaga en belöning, skall dock mor få sin
lön af vår barmhärtige fader i himmelen, hvilken belönar dygden
och straffar lasten.
— Det är hårdt att behöfva anklaga en människa för ett brott.
Men det måste ske. Snikenheten gör människan ofta brottslig och
vördig prosten dundrar också från predikstolen ofta nog att
»girighet är roten till allt ondt».
— Kära mor, hvad hafva girighet och snikenhet att göra
med min stackars gosses försvinnande? frågade den sjuka.
— Mera än nådig frun tror, svarade mor Britta bestämdt.
Det var nog inte zigenare, som stal lille Edmund, det var en
annan, som stal honom och sålde honom till zigenarne, det är så
säkert som amen i kyrkan.
— Sålde mitt barn, min älskade gosse! Kära mor far i
villo, sade frun och satte sig åter upp i sängen. För Guds skull
säg allt och plocka ej sönder mig så där bit för bit. Säg allt.
Jag är stark nog att höra det, ja äfven det allra värsta. Det
skall göra mig mindre skada än dessa obestämda antydningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
