Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 6. Zigenerskans dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
48
— Så snart!
— I långa aderton år har jag väntat, förklarade zigenerskan.
— Grefvinnan och den stackars flickan skola bli otröstliga,
förklarade Anders.
Zigenerskan lät dock icke afskräcka sig af detta mottagande
utan sprang, icke gifvande akt på hvad Anders hade vidare att
andraga, förbi honom och rätt in i salongen, hvarest hon fann sin
dotter sysse]satt med ett handarbete.
Grefvinnan Stålsko hade icke uppfostrat sin guddotter till
en världsdam, utan till ett väsen, hvilket kunde vara tillreds att
när som helst underkasta sig de svåraste pröfningar.
Vid sin moders oförmodade inträde i salongen steg Moina
upp och gick henne lugnt till mötes. Men Camardes våldsamma
glädje, då hon omfamnade sin dotter, förskräckte denna, och hon
gjorde sig loss ur sin mors armar, sägande:
— Moder! Vi äro inte ensamma!
Utan att hälsa på grefvinnan, vände sig Camarde då till
henne sägande:
— Jag kommer för att hämta min dotter.
— Redan — i afton? stammade grefvinnan.
— Ja nu — nu på ögonblicket!
— Omöjligt, sade grefvinnan uppskakad.
— Jo — nu — nu. Vår stam drar sig nedåt landet. Kanske
vi ej på åratal komma hit igen. Jag vill ha min dotter.
— O, min dyra fostermor! utropade Moina och kastade sig
gråtande i grefvinnans armar.
Grefvinnan Stålsko höll henne omfamnad några ögonblick och
bad därunder tyst en bön till himlen om kraft att kunna bemästra
sin egen svaghet och understödja den unga flickan i denna svåra
pröfning.
— Då din moder så vill, mitt barn, sade hon, så måste vi
underkasta oss det. Några dagar mer eller mindre att sammanlefva
betyda ingenting, och lydnad är ett barns första plikt. Packa
tillsammans dina kläder och lägg dem i den koffert, som står uppe
på vindsrummet. Den tillhör dig med allt det, som finnes däri.
Då Moina gått, kallade grefvinnan Camarde till sig.
— Jag återgifver er nu er dotter, eftersom ni fordrar det,
sade hon suckande. Men jag vill inte dölja för er, att det är
med de största farhågor, jag öfverlämnar henne i edra händer.
Hon är ren och oskuldsfull som en ängel. Fördärfva henne ej.
Gör ej af henne en demon.
— Fördärfva min dotter! utropade Camarde. Ni känner mig
inte, grefvinna. Jag skulle inte älska henne mera, om hon blefve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
