Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 6. Zigenerskans dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
49
fördärfvad. Hvad som drager henne till mig, det är just hennes
renhet, som uppfyller mig med en aktning liknande en dyrkan.
I samma stund jag skulle se henne sjunka, skulle jag betrakta
henne som en annan vanlig zigenerska och sålunda icke älska
henne mera. Jag är stolt öfver Moina, därför älskar jag henne.
— Ni har också rätt att vara stolt öfver henne, sade
grefvinnan, ty hon har alla de egenskaper, som rättfärdiga denna
känsla. Hennes hjärta är hennes förstånd värdigt. Ni vet hur
from hon är nu — — — om hon en gång skulle liksom ni
förgäta — — —
— Hon skall aldrig förgäta sitt dop och sin kristendom,
inföll Camarde, som väl förstod, hvartåt den fromma grefvinnan
syftade och var ifrig att få ett slut på detta samtal, som ej alls
behagade henne.
— Ni skall tillåta henne — — —
— Allt — jag svär det vid höfdingens hufvud.
— Skall ni försvara henne mot förförelser och förföljelser.
— Ja.
— Och om flickan sedermera icke skulle kunna uthärda
bland edra stamförvandter, om hon icke skulle kunna vänja sig
Tid ert kringflackande lif, lofvar ni då att återföra henne till mig?
— Nej! utropade Camarde och en nästan hotande eld lyste
i hennes svarta ögon.
— Ni vill inte?
— Nej, jag är afundsjuk, svarade Camarde på samma sätt
som förut. Jag är hennes mor och jag vill bli älskad af henne.
Ni skall aldrig mera återse Moina.
Grefvinnan blef ännu mera blekare än förut vid dessa ord
och hon sade förebrående till zigenerskan:
— Ni vill för alltid döma er dotter till ett för henne förhatligt
lif och låta henne långsamt försmäkta, om hennes fromma planer
mied er visa sig vara outförbara? Och detta kallar ni moderskärlek?
Camarde svarade då alldeles mot grefvinnans förmodan:
— Om min dotter icke kan lefva på vårt fria och otvungna
sätt och om jag skulle nödgas att ännu en gång skilja mig från
henne, så gifver jag henne hellre åt en man, som är henne värdig
eller åt den Gud, som ni lärt henne tillbedja, men hvilken jag ej
kan dyrka eller förstå.
— Lofvar ni mig det, Carmarde? frågade grefvinnan.
— Ja, svarade zigenerskan, jag svär det vid min dotters
hufvud.
— Hon skall då själf få råda öfver sitt öde?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
