Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 7. Edmund och Moina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
52
— Moina! Invänta nu din moder.
Och det blef så.
Då Camarde inträdde i den lilla byggnaden och omfamnade
sin dotter med den vilda passion, som aldrig lät tygla sig af
förnuftet, försökte Moina att le.
Det lyckades henne också att emottaga sin moders kärleksbevis
med vänlighet, då hon påminde sig sin fostermors lärdomar
och sina egna föresatser.
— Nu kunna vi gå, kära moder, om du vill; jag är redo
att följa dig, sade hon lugn. Här äro mina effekter, vi skola låta
någon hjälpa oss att bära dem.
— Hvad? utropade Camarde under största förvåning. Allt
detta hör dig till?
— Ja, svarade Moina, grefvinnan ville ej låta mig lämna
henne utan denna utrustring.
— Är kofferten också säker? sporde Camarde.
— Ja, du ser, att den är järnbeslagen, moder, svarade Moina.
— Behåll då nyckeln i din ficka. Jag skall noga passa på,
att de inte kunna stjäla något från dig.
— Stjäla? utropade Moina. Hvilka då?
— Kors, hvem som helst af vårt band, höfdingen själf icke
undantagen, svarade Camarde och tillade: Vi komma verkligen
att inleda dem i svår frestelse. Om jag rätt tänker efter, så är
det inte skäl uti, att vi taga alla dessa saker med oss, ty våra
kamrater skulle snart bringa oss om lifvet för att komma åt dem.
Moina bleknade.
— Äro dessa människor, bland hvilka du lefver och till
hvilka du vill föra mig, verkligen så dåliga? frågade hon
bäfvande.
— Min dotter, svarade Camarde, du skall alltid vara hos
mig och om nätterna sofva vid min sida; eljest vore det ej godt
att säga, hvad de skulle kunna företaga mot dig. De skola ändå
länge nog komma att betrakta dig som en främling.
— Jag försäkrar dig, moder, att de snart skola lära sig
älska mig, förklarade Moina, hvilken naturligtvis var ytterst
påverkad af den religiositet, som hon sedan sin barndom insupit hos
grefvinnan, hvilken allmänt sades vara läsare, hvilket hon dock i
verkligheten ej var, om man med läsare förstår den kategori af
religiösa människor, hvilka vilja lysa med sin religiositet och hyckla
gudaktigt lefverne, men hysa allt annat än goda tankar.
Grefvinnan var i stället en af dessa sin religion varmt tillgifna
personer, hvilka äro värda sina medmänniskors fulla aktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
