Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 7. Edmund och Moina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
53
— Jag försäkrar dig, moder, att de snart skola lära sig
älska mig, hafva vi hört Moina svara Camarde.
— Det önskar och hoppas jag, sade den sistnämnda. Men
det finnes så många afundsjuka människor i stammen, särdeles
bland kvinnorna. Utvälj därför det nödvändigaste af dessa saker
och lämna det öfriga kvar här. Efter en tid kunna vi ju se, hur
allt ställer sig och om det lämpar sig så, kunna vi då afhämta
det öfriga. Tag för all del hvarken guldörhängena eller
silfversakerna med dig. Du kommer icke att få behålla dem i tre
dagar en gång, förrän de äro frånröfvade dig.
Moina kunde icke undertrycka en djup suck vid dessa sin
mors ord. Hon skulle alltså bli nödgad att lefva bland eländiga
människor utan någon moral samt utan tvifvel blifva utsatt för
deras hån och begabberi, ja kanske äfven utsättas för våldsamheter.
Emellertid följde hon sin moders råd och bar med hennes
tillhjälp kofferten in i köket, där de satte den i en vrå. Moina
lade på kofferten ett papper, på hvilket hon skref orsaken, hvarför
hon lämnat så mycket saker kvar.
En kort stund därefter följde hon sin mor genom Åmåls
gator ut genom staden till zigenarlägret, endast medförande ett
knyte tvättkläder samt några små minnen af sin fostermor, hvilka
icke kunde äga värde för någon annan än Moina själf.
Under vägen till lägret meddelade Camarde sin dotter
åtskilliga förhållningsregler, samt underrättade henne äfven om Kiras
ovänliga sinnesstämning mot henne, äfvensom det inflytande, denna
ovilja hade haft på de öfriga medlemmarne af bandet.
— Du skall få mycken möda, mitt barn, för att kunna gifva
dem andra tankar om dig, sade Camarde.
— Hvad skall jag göra då? sporde Moina.
— Jo, svarade Camarde, du måste vara eftergifven, men
fast på summa gång.
— Det var ingen lätt uppgift, suckade Moina.
— Trotsa dem icke, men var icke för eftergifven heller,
förmanade Camarde. Du måste uppföra dig så, att de komma att
frukta dig. Sätt dig därför genast i respekt. Och var framför
allt på din vakt både dag och natt.
Nu hade de uppnått lägret.
Många af zigenarfolket lågo ännu försänkta i sömn, alla
karlarna lågo, men några af kvinnorna voro på benen och sysslade
med frukosten samt ansade om barnen.
— Nej, se där kommer den sköna prinsessan, ropade en af
kvinnorna.
— Där ha vi en, som vi få arbeta för, sade en annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
