Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 9. Ett återseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kap. 9.
Ett återseende.
Moina hade med lätthet utverkat sig tillåtelse att få öfvertaga
en stor del af bestyret med hushållet hos sitt vänliga värdfolk,
hvarigenom den goda fiskarhustrun blef befriad från en stor
del af sitt arbete, och fick således en behaglig hvilotid i stället
för ökadt besvär, tack vare de gäster, hon hyste hos sig.
Moina arbetade med lif och lust. Hon hade blifvit vand
därvid af sin fostermor. Och oaktadt sina husliga bestyr hade
hon likväl tid öfrig för att kunna sysselsätta sig med sin lilla
blinda skyddsling.
Edmund hade emellertid snart till sin stora bedröfvelse
kommit under fund med, att hans trogna hund var borta. Och hur
nqggrant Moina än sökte nere vid stranden för att få reda på
Kurres lik — ty att han drunknat, därom var hon viss — voro
hennes efterspaningar likväl förgäfves.
Moina hade skrifvit ett bref till grefvinnan Stålsko, och
genom fiskarens försorg hade det blifvit öfverlämnadt till närmaste,
postanstalt. Men intet svar kom, hvilket på det djupaste smärtade
henne. Hade månne något ondt händt hennes fostermor, eftersom
hon icke svarade?
Den unga flickans oro växte med hvarje ögonblick, som gick.
Hon räknade dagar och timmar, gick vida omkring i trakten och
frågade alla grannar, om intet bref af hörts, men utan allt resultat
annat än det, att hennes förhoppningar svekos. Postbuden kommo
sällan till orten och brefven, som i allmänhet lämnades till
kyrkvaktarne för att af dem utdelas på söndagarne till kyrkfolket, som
befordrade dem vidare, så framt ej adressaterna själfva voro på
kyrkvallarne, gingo ofta nog förlorade.
En dag, då solen sken varmt och vackert och vädret i allo
var härligt, båd Edmund sin unga väninna att gå ut med honom
och promenera. Hon lofvade att villfara hans önskan, och då hon
slutat sina sysslor begåfvo de sig båda i väg ut, under det att de
älskligt samtalade med hvarandra. Moina var det bästa sällskap,
Edvard kunde få, och under hennes vård glömde han så
småningom de ohyggliga lidanden, han varit utsatt för i
zigenarbandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
