Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. Mor Kitta kallar trollen på Reseberget till dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
113
Medan de gingo framåt mot Reseberget, vid hvars fot mor
Kitta letade reda på en liten gångstig, som just aldrig numera
begagnades, och följde den, hördes en uf utslunga sitt hemska
läte.
Nu voro de uppe bland branterna på Reseberget.
Stundom lossnade en sten från gångstigen, på hvilken de
drogo fram, och rullade nedför branterna. För hvarje gång sådant
hände, ryckte Elsa till. Det var, som om troll tassat bakom henne,
tyckte hon. Dessutom började det förtärda brännvinet att göra
verkan. Hon kände sig yr i hufvudet och ostadig i benen. Det
var nog inte utan sin orsak, som mor Kitta gifvit henne brännvin
att dricka och likaledes gifvit Jerker en sup, stor som minst tre
vanliga supar.
Plötsligen hördes en klar och djup mansröst sjunga i skogen.
Men hvarken Elsa eller Jerker trodde, att det var en
männniska, som sjöng, det var naturligtvis troll.
Orden hördes ganska väl.
Så ljödo de:
Ja, tig, och du ej varnas skall!
Både Jerker och Elsa mindes, att mor Kitta befallt dem att
tiga. Och nu ropade denna kraftiga och djupa basröst i skogen,
att de ej skulle varnas, om de tego. — Borde de kanske tala!
Kanske gingo de sitt fördärf till mötes?
Det svindlade för Elsa, då hon tänkte därpå, och hon vände
sig till hälften bakåt mot Jerker, hvilken emellertid vinkade åt
henne att vara tyst och fortsätta att gå framåt.
Då kom Elsa att tänka på, att det nog var ett troll, som
var förargadt öfver den kraft, som mor Kitta besatt emot trolldom
och nu ville bringa Elsa och Jerker att tala för att kunna bryta
denna kraft. Det var en frestares röst, det var hon nu viss om,
och Jerker hade varit det hela tiden. Det var allt bäst att vara
tyst, som mor Kitta sagt.
Mor Kitta själf hörde sången och tyckte just, att den kom
bra till pass, ty fastän hon ej var någon elak kvinna, höll hon
dock mycket på sin förmåga att kunna besvärja trolldom. Föröfrigt
visste hon mer än väl, hvarifrån sången kom.
Nu ljöd det för andra gången:
Ja, tig, och du ej varnas skall!
Eko svarade:
Ej varnas skall!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
