Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. Mor Kitta kallar trollen på Reseberget till dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
122
— Jag räds dig ej mor, och rör du vid mig, går jag genast
i natt hemifrån, svarade Elsa.
Mor Britta såg med sina skarpa och elaka ögon på henne.
Hon kunde icke förstå, hvar Elsa fått detta mod ifrån. Men hon lät
dock karbasen hvila.
Och så blef det ändtligen lugnt i gården.
Då Elsa gått till hvila, knäppte hon andäktigt sina händer
tillsammans och suckade:
Gud! Jag tackar dig, att du skyddat mig uti troll- och
älfvadans. Jag tackar dig. Ghid vare pris, att lille Edmund lefver.
Läsaren torde erinra sig, att mor Kitta ställt sina ord, då
hon från berget ropade sin fråga, om Edmund lefde, att eko
svarade: Lefver!
Likaså hade hon genom sitt knep fått det svaret, att Edmund
var i trollens garn. —
I storgården blef det ej bra, allt sedan den där kvällen, och
Elsa påskyndade därför sin resa till staden.
En vacker morgon gick hon hemifrån gården till stationen
och satte sig på tåget. Då hon gick hemifrån, följde ej någon
henne, men både far och mor stodo och viftade åt henne vid
stugan. Elsa grät ej. Hon ville ej visa tårar hemma och för
öfrigt var hon glad åt att komma hemifrån, där hennes mor nu var
ännu mera oresonlig än någonsin. Elsa skulle önskat, att hennes
far kunnat vara henne följaktig — men hon visste ju, att han ej
brydde sig om gummans bråk, och derföre gjorde det honom
ingenting att vara hemma. Han hade jämnt bestyr med gården
och drängarne samt med kritterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
