Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 14. Tulldirektören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
138
Kap. 14.
Tulldirektören.
Friherrinnan Lejonman, som sedan några år tillbaka var änka,
hade endast en son, hvilken icke på något sätt liknade henne.
Det är svårt att förstå, hur en son kan bli så olik sin moder, då
man ju plägar säga, att äpplet icke faller långt från trädet. Men
sådant var icke förhållandet härvidlag.
God, känslofull, vacker, älskvärd behagade unge baron
Lejonman utan att själf veta därutaf och utan att bemöda sig om
att behaga andra.
Han var blott aderton år; men han var enda arfvingen till
en ansenlig förmögenhet och man tänkte redan på att låta honom
etablera sig.
Läsarekolportören, hvilken efter presidentens död blifvit
friherrinnan Lejonmans handsekreterare och hade om hand en del af
hennes angelägenheter, bibehöll sig alltid i friherrinnans ynnest.
Visserligen kunde det någon gång hända, att hon blef varse
det välde, som han utöfvade öfver henne och hon hade god lust
att undandraga sig det, men ett till hennes ålder kommit
fruntimmer måste ju hafva någon att hylla sig till.
Hon älskade mycket den gode guden, den söte Jesus, som
hon uttryckte sig och hon ville också gärna tala därom med den
heliga skälmen. Han å sin sida uttryckte sig med brinnande
andakt, i de religiösa frågorna, som afhandlades dem emellan och
på konventiklarna, och hans mystiska tal utöfvade ett synnerligt
stort tryck på hans församling och i all synnerhet på friherrinnan.
Han var en ärkeskälm, den skenhelige läsareaposteln.
Hade han någon gång tilltryckt oket för hårdt kring
friherrinnans skuldror, eller om han märkte något litet missnöje hos
henne, så blefvo hans manér snart mera smidiga. Han sökte åter
ställa sig in hos henne och smickrade den gudaktiga damens
svagheter, allt af omtanke att kunna komma åt så mycket af hennes
penningar som möjligt, ty penningen var hans gud, fastän han
blickade mot höjden, då han talade om Gud.
Kolportören hade märkt, att friherrinnan önskade få sin son
gift, så snart denne blef myndig. Den sluge konventikelpredikanten
grep om detta ämne med särdeles uthållighet och smickrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
