Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 14. Tulldirektören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
140
passera genom ett godt, naturligt förstånd och ett högst okonstladt
uppträdande.
Han hade icke gift sig, sade han ganska torroligt, emedan,
han icke funnit mer än ett enda fruntimmer, som han hade ansett
värdigt att bli hans maka, — men å andra sidan hade han icke
ansett sig själf värdig att bli hennes man. — Det var ju alltid
ett förhinder.
Baron Örnnäbb träffade ofta unge baron Lejonman uti de
lysande societeter, hvarest de båda umgingos och där tulldirektören
plägade roa hela sällskapet genom sin originalitet.
Unge baron Lejonman behagade honom mycket och ibland
alla tulldirektörens af klippta och löjliga uttryck spanade baron
Lejonman flera förträffliga råd, hvilka ynglingen alltid emottog
med läraktighet och hvilka han äfven någon gång följde.
Det var emellertid svårt för tulldirektören af lefva på
förtrolig fot med unge Lejonman utan att få någon lust att lära
känna dennes mor.
Friherrinnan Lejonman hade för länge sedan dragit sig ur
det yppiga societetslifvet med dess bullrande nöjen. Önskade man
träffa henne, måste man söka henne i hennes hem, och hennes
son åtog sig det varfvet att införa sin nya vän i sin moders hus.
Men det var icke så lätt att bli närmare bekant med en så
andäktig dam.
Den ena dagen var hon i kyrkan, den andra dagen på en
läsarekonventikel, den tredje dagen inneslöt hon sig för att göra,
andliga betraktelser och lät sig då ej störas af någon, den fjärde
dagen hade hon läsarekolportören hos sig o. s. v.
Baron Örnnäbb såg genast, med hvad slags fruntimmer han
skulle få att göra.
Han sade detta öppet till unge Lejonman och oaktadt de
svar, denne afgaf, voro mycket skonsamma, begrep dock tulldirektören
ganska snart, att den skenhelige och lika smilande som snikna
lärareaposteln var den verklige herren i friherrinnans hus, att den
gudaktiga, förnäma damen skänkte kolportören och hans samfund
stora penningesummor samt att, om hon skulle förunnas att lefva
i ännu tjugo år, hon skulle vara i stånd att — till Guds ära och
läsareapostelns favör — ruinera sin son.
Tulldirektören fick en idé!
Det föreföll honom, att det skulle vara ett lustigt spratt,
om han skulle kunna öfverlista kolportören, rycka friherrinnan Lejonman
ifrån honom och förmå henne att åter inträda i societetslifvet
samt att sända den skenheliga läsarekolportören till ett
skymundan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
