Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 16. Morgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
163
ett prof på vänskap, detsamma hastigt till känslor af tacksamhet,
som är ett dylikt hjärta så egen.
Det obehagliga intryck, som friherrinnan Lejonmans förra
uppträdande hade gjort på Adèle, försvann nu genast ur hennes,
minne. Hennes ädla hjärta öppnade sig för de mildaste känslor
och hon fann i djupet af sin själ endast erkänsla. Hon kände
behof af att uttrycka sin tacksamhet och erkänsla och följande denna
milda drift, satte hon sig ned att skrifva till friherrinnan utan
betänkande och utan öfverläggning. Hon lät pennan löpa, och det
var hennes själ, som dikterade.
Hennes stil, okonstlad som hennes seder, rörande, som hennes
ljufva varelse, gjorde intryck på hennes unga kusin, hvilken redan
nu trodde sig kunna värdera henne efter hennes första bref, hvilket
aldrig kom till hans mor utan till honom, tack vare den
anordning, som tulldirektören föreslagit, att alla bref med Karlstads
poststämpel skulle lämnas af portvakten till unge baronen och ej
till friherrinnan, hvilken utan tvifvel fortfarande skulle hafva gjort
dem till leksaker åt sin favoritkatt.
Baron Axel Lejonman kände också ett visst behof af att
skrifva, och han svarade Adèle i sin mors namn, hvilket icke
hindrade, att han i brefvet började tala om sig själf.
Det var dock icke någon bestämd böjelse, som drog honom
till Adèle. Han kände henne ju icke.
Han visste endast, att hon var vacker, det hade han fått
veta af baron Örnnäbb, hvilken i första hand hade fått veta det
genom tulldirektören i Karlstad. Han visste således, att hon var
vacker, mycket vacker till och med, och hennes sätt att uttrycka
sig i bref behagade honom särdeles.
Behöfdes det väl mer, för att han skulle söka underhålla
brefväxlingen?
Nej!
Han gjorde sig visserligen icke så noga reda för, hvarför
han ville fortsätta att korrespondera med sin kusin, som han aldrig
sett, och hvilken han ej hört talas om, förrän på allra sista tiden.
Han tänkte, han trodde sig till och med icke hafva något
annat ändamål med sin korrespondens med henne än att bestämdt
taga reda på sin lilla kusins belägenhet, vara henne nyttig vid
tillfälle, och dessutom var det hans önskan att kunna godtgöra så
mycket som möjligt af hans mors orättvisa mot Adèle; ja därpå
ville han arbeta med all makt.
Man hinner långt på kort tid, då man icke tror sig hafva
andra ledare än människokärlek och blodsband.
Han skref alltså.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
