Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 16. Morgonrodnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
164
Och Adèle försummade icke heller att skrifva bref på bref.
Och allt eftersom de båda kusinerna, tack vare denna
korrespondens, blefvo mera förtroliga med hvarandra, skref hon med
mera behag, med mera värme, och hon var ju ganska ursäktad,
att hon lade sitt hjärta på papperet, då hon ej hade en aning om,
att hon korresponderade med en ung man, utan fortfarande lefde
i den tron, att hon skref till sin faster, och att det var från henne,
hon mottog brefven.
Hennes första bref till baronen hade väckt hans deltagande,
hennes andra begäret att lära känna henne, och de följande brefven
från henne förvandlade hos unge baronen detta begär till en
verklig passion.
Sexton år, intagande behag, känslofullhet, hvilken yngling
om nitton år kan väl stå emot allt detta?
Det var ännu endast ett obestämdt begär, foster af en liflig
inbillningskraft; men dess skapande förmåga pryder och förskönar allt.
Lycklige Axel Lejonman!
Han kunde ingenting inbilla sig, som icke var under
verkligheten. Han trodde Adèle vara vacker; men hon var vackrare
än han anade. Han tog för gifvet, att hon var ädel; men hon var
ädlare, än han tänkte.
Men har skulle han bära sig åt för att få se sin vackra
kusin?
En yngling om nitton års ålder är icke alldeles herre öfver
sina gärningar.
Att begära tillstånd af sin mor att få göra en resa till
Karlstad, det skulle vara att stöta sig med henne och uppväcka
hennes misstankar — att resa dit utan hennes gifna tillstånd, det
var mer än han skulle hafva vågat göra.
En egen utväg att få sin önskan uppfylld föll honom
emellertid in — ungdom och kärlek äro fintliga.
Han begärde af Adèle hennes porträtt, han begärde det för
hennes goda fasters räkning, och han hoppades, att hon alldeles
icke skulle afslå detta prof af tillgifvenhet.
Detta var också händelsen.
Fotogranen var då ännu ej i bruk. Men dess föregångare.
Den så kallade daguerrotypen.
Det fanns i Karlstad en herre, som tog sådana porträtt.
Adèle skickade den goda Tilda till denna herre och sporde
hvad en dylik bild skulle kosta. Visst var den något dyr, men
Adèle fann sig vara skyldig att uppfylla sin välgörarinnas
önskningar.
Hon satt således för daguerrotypkameran och blef porträtterad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
