Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
180
en kort rådplägning den elegante ryttmästarens förslag, och nu
gjordes alla anstalter, för att baron Lejonman skulle kunna göra
en fördelaktig figur bland den mest lysande ungdomen i Örebro,
Nerkes rika hufvudstad.
Det dröjde ej länge, förrän allt var klappadt och klart till
afresan.
De båda vännerna satte sig i deligensen och reste från
Stockholm för att resa till Örebro, som de sade.
Men de togo först vägen till Uppsala.
Samtalet under vägen var lifligt, och baron Lejonman lagade
så, att Adèle nästan beständigt var föremål däri.
Emellertid kunde icke baron Lejonman förutse, hvart detta
äfventyr skulle föra honom.
Han kunde icke tänka på att gifta sig med sin kusin, ty
han förstöd, att hans mor aldrig skulle gifva sitt samtycke därtill.
Om han skulle förföra Adèle?
En stygg tanke! Han kastade den också snart öfver bord.
Men en plan, en plan!
Han var icke mäktig att uppgöra en sammanhängande sådan.
Men se Adèle skulle han. Han måste tala vid henne. Han
måste göra allt för hennes sällhet; hans egen sällhet berodde därpå.
I Uppsala skildes de båda unga herrarne åt, sedan de svurit
hvarandra evig vänskap — baronen for till Karlstad och ryttmästaren
till Örebro.
Men knappast hade ryttmästaren hunnit ett stycke på vägen
till Örebro och baronen till Karlstad, så inträffade det, att de icke
vidare tänkte på hvarandra. Detta är ju så vanligt med unga
vildhjärnor, hvilka ifrigt fästa sig vid allting och lika hastigt glömma
det — till och med den eviga, besvurna vänskapen.
Baron Lejonman blef mycket snart glömd för den långa rad
af nöjen i sin fädernestad, hvilka ryttmästaren såg i andanom från
hörnet af sin vagn. Adèle utplånade minnet af den ståtlige
ryttmästaren hos Lejonman -— och utan tvifvel var han den, som af
dem båda mest kunde ursäktas.
Baron Lejonman öfvertänkte under vägen, på hvilket sätt han
lämpligen skulle uppenbara sig för sin kusin, och allt eftersom han
nalkades Karlstad, ökades hans förlägenhet.
Om han presenterade sig för Adèle som hennes kusin, måste
han tvingas att uppgifva detaljer, hvilka ovillkorligen skulle blifva
smärtande för Adèle att erfara, och hvilka skulle röja hans svek.
Men att dölja sig länge syntes honom vara en omöjlighet, om han
icke ville handla fullkomligt oredligt. Att gifva sig ut för henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
