Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 17. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
181
som en främmande person, var icke ett medel att snart blifva
bekant med henne och komma på förtrolig fot med henne.
Han anlände slutligen till Karlstad och steg af vid källaren,
som äfven hade hotellrum för resande, utan att han hade fattat
något beslut om, huru han skulle kunna på bästa sätt presentera
sig för Adèle.
Han hade kommit till Karlstad på eftermiddagen.
Strax han kommit in i sitt förhyrda rum, skickade han efter
Tilda. Det ges omständigheter i lifvet, under hvilka man icke
har lugn nog att uppskjuta någon handling till morgondagen.
Tilda var ej sen att lyda kallelsen. Hon steg in till Lejonman,
innan han ännu gjort sig reda för, hvad han skulle säga
åt henne.
Hon hade kommit till källaren med mycken ifver. Men hon
rynkade på pannan, då hon fann, att den resande, som sökte henne,
var en ung, vacker och välväxt man, hvilken var iklädd en elegant
resdräkt, som klädde honom ofantligt väl, det konstaterade Tilda
genast, och Lejonman själf var mycket förtjust i sin dräkt.
Hvad kunde denne unge man vilja Adèle! — tänkte Tilda.
En förförare!
Och hon skyndade bort, då hon hörde honom nämna Adèles
namn.
Men unge Lejonman sprang efter henne. Han tog två à tre
trappsteg i hvarje språng, hann upp henne och fattade henne i
armen. Tilda slog honom på fingrarne, så att han i häpenheten
släppte henne. Han blef ifrig. Han glömde att vara försiktig
och ropade?
— Stanna! Jag är Adèles kusin. Jag är Axel Lejonman.
Tilda stannade ögonblickligen.
Adèles kusin! Voro det möjligt?
— Hur sa’? frågade hon.
— Jag är Adèles kusin, svarade han.
— Ni, herre! Ni skulle vara?
— Axel Lejonman!
— Friherrinnan Lejonmans son?
— Alldeles! Kom tillbaka in i mitt rum, så få vi
språkas vid.
Tilda vände om och följde med honom in.
— Se så, sade Lejonman, nu kan jag då ordentligt få hälsa
på er. Jag hoppas att i morgon få trycka Adèles hand.
Tilda visade den största aktning för friherrinnan Lejonmans,
Adèles välgörarinnas, son. — Men så föll det henne hastigt in, att
det kanske låg en hund begrafven under allt detta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
