Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 18. En intrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
210
Adèle, hvilken enligt öfverenskommelse så mycket som möjligt höll
sig i hotellets samtalsrum eller tidningssal; och om eftermiddagarna
hade han ofta nog ganska svårt att förtroligare närma sig
henne just af den orsaken, att baron Örnnäbb då gärna gjorde
henne sin kur och förde friherrinnan ofta med sig till hotellets
stora matsal eller nöjesetablissement.
Adèle blef ofta bjuden på teatern och konserter med Tilda,
hvilken trodde sig hafva blifvit förflyttad till sjunde himlen. Och
alltid lagade Lejonman, som oftast bestred utgifterna — tulldirektören
gjorde det stundom — att Adèle kom att sitta invid, framför
eller bakom hans mor.
Adèle var för öfrigt ständigt konvojerad af Tilda. Men
detta var icke nog för henne. Stundom hände det, att tulldirektören
slog sig ned tillsammans med dem; men trots sin liflighet
verkade han nedslående på Adèle. Hon ville aflägsna honom från
sig. Men hur skulle hon kunna aflägsna från sig en man, hvilkens
ålder vederlade alla misstankar om låga anslag, hvars glädtighet
var så stor, hvars godhet var beprisad och hvars artighet under
andra omständigheter skulle göra honom ytterst intressant för den
vackra och talangfulla flickan?
Man kunde ju löpa fara att göra tulldirektören till sin ovänr,
om Adèle visade sig avig och frånstötande mot honom, och detta
skulle icke blott vara obehagligt, utan äfven rent af farligt, då
man visste hvilket stort inflytande han hade på friherrinnan
Lejonman.
Emellertid härmades unge baron Lejonman ganska betydligt.
och det var ganska naturligt, och hans lilla kusin, som i
hemlighet var hans fästmö, var sorgsen och tankfull.
Man måste fatta ett beslut.
Lejonman började spela en dubbelroll mot sin mor. Det
var ju nödvändigt, och en person med mera skarpsinninghet och
världserfarenhet än han skulle hafva långt förut insett
nödvändigheten däraf, såsom sakerna förut blifvit ordnade.
Alltid då han i sin mors sällskap stötte på Adèle, hälsade
han på henne med yttersta artighet — allt för att vänja sin mor
vid att betrakta henne samt få henne att tilltala Adèle.
Men friherrinnan brydde sig ej därom, hon for af som en
pil, höll honom under armen och gaf akt på ingenting.
Detta kunde ju göra både Axel Lejonman och Adèle rent
af förtviflade.
Axel beslöt då att utföra en gärning, som ovillkorligen skulle
väcka uppseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
