Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 21. Ett familjedrama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
274
— Jag tror, att jag skall gå och möta min mor och Isabella,
sade grefven, sedan han fått eld på cigarren.
Han gick och kom ut i allén just som de båda damerna kommo
ridande fram mot hemmet från skogsdungen.
Tilda lyssnade från tornrummet till deras glada röster och
såg dem komma hem tillsammans, grefvinnan Lohufvud strålande
af glädje, fröken Lejonman leende och förtjust.
Hvad hon höll af sin blifvande man, den älskliga fröken. —
Då Tilda senare på aftonen skulle gå upp på sin kammare,
mötte hon grefvinnan i öfre korridoren, lycklig och glädjestrålande
som en brud.
— Gratulera mig, Tilda, sade hon. Detta är den lyckligaste
afton, jag haft på många herrans år. Min Ludvig har kommit
hem till mig — kommit för att gifta sig med Isabella — för att
stanna här hos mig på Stora Högåker, tills jag dör. — Ja, ja,
kära Tilda, i afton är jag verkligen afundsvärd.
— Det gläder mig, nådig grefvinna, sade Tilda. Det gläder
mig af hjärtat.
Detta var också sant. Och det var icke blott Tilda som
gladde sig, utan hela tjänstepersonalen, ty helt visst skulle det
bli ett lyckligt lif på Stora Högåker, då nu fröken Lejonman
skulle bli fru i huset. —
Sedan Tilda gått till hvila, tänkte hon på grefvinnans glädje.
Det var en sommarnatt, och där Tilda låg, strömmade
månljuset in i rummet och fyllde det med ett blekt, glänsande skimmer.
Utanför susade det i parkens höga trädkronor.
Plötsligt hörde Tilda något liknande »tick, tack, tick, tack»
i väggen bredvid sin säng.
Detta ljud, just under det att hon var uppfylld af angenäma
tankar, framkallade hos henne mycket obehagliga känslor.
Hon hade aldrig kunnat höra väggsmedens »dödsur» utan
att rysa — utan att erfara ett fasansfullt förebud, om några
olyckor, någon persons hastigt förestående dödliga frånfälle.
Då Tilda följande morgon träffade grefvinnan, omtalade hon
för henne, att hon under natten hört väggsmeden.
— Är Tilda illa berörd däraf? sporde grefvinnan.
— Ja, nådig grefvinna, svarade Tilda, jag är öfvertygad om,
sedan jag hört väggsmedens dödsur, att någon inom kort kommer
att hastigt dö här på Stora Högåker.
Grefvinnan såg strängt på Tilda.
— Tilda, sade hon, ytterst skarpt, jag är verkligen förundrad.
Endast okunniga människor tro på och tala om dylika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
