Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 24. Hästen utan ryttare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
311
gamla trädkronor. Det var dunkel, skuggor och kuslighet i hvarje
vrå och vinkel.
Grefvinnan började själf känna det allt mer och mer
dystert. Hon befallde Tilda en afton att hålla henne sällskap i stora
salongen, under det att hon intog sitt te. —
I detsamma som betjänten tände ljuskronan, spratt hon till
och stirrade på Tilda med ängslän
— Lyssna, Tilda! sade hon, läggande pekfingret på sina
läppa och därigenom liksom befallande tystnad. Lyssna, Tilda!
— Hör du något?
— Nej, fru grefvinna, svarade Tilda.
— Hör du intet?
— Endast blåsten, fru grefvinna, sade Tilda. Det lagar sig
till storm till natten.
— Nej! utropade hon, gripande ett hårdt tag om Tildas
hand. Hör, säger jag! Lyssna! Hör du inte heller nu!
Jo, nu hörde både Tilda och betjänten hofslag, häftiga och
hårda därute på gårdsplanen.
Med ett osäkert och nervöst tonfall i rösten sade
grefvinnan:
— Tilda! Gå ut och se efter, hvad det är!
I stället för att genast gå ut, skyndade Tilda fram till
fönstret och såg i det bleka månskenet, hur en sadlad häst frustande
och stampande stod tätt invid stora trappan. — Men hästen var
utan ryttare.
Till sin fasa igenkände Tilda genast i djuret Cæsar, grefve
Ludvig Lohufvuds häst, hvilken grefven låtit efter sin hastiga
afresa hämta från slottet, alldenstund Cæsar var hans privata
egendom.
Tilda kunde ej hindra ett utrop.
— Hvad är det, Tilda? — Något förfärligt, kan jag tro?
sporde grefvinnan, darrande på målet.
— Fru grefvinna, svarade Tilda, det är en häst utan
ryttare.
— Har han slitit sig ur stallet?
— Nej, hästen är sadlad, fru grefvinna, och har troligen
afkastat sin ryttare.
— Store Gud!
Grefvinnan var blek som ett lik, då hon kom fram till Tilda,
som ännu stod kvar vid fönstret.
— Cæsar! utropade hon ångestfullt.
Grefvinnan hade äfven känt igen sin sons ridhäst.
Ryckande tag i klocksträngen ringde hon så hårdt, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
