Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 24. Hästen utan ryttare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
317
under stora familjeomhvälfningar, allt detta tillika med grefvinnan
Lohufvuds böner till henne gjorde, att hon till slut beslöt sig för
att stanna hos grefvinnan och därigenom kom hon att blifva
vittne äfven till den sistfödde grefve Lohufvuds — »Lill-Ludvigs«
— korta, men icke mindre än hans faders vemodsfulla
kärlekssaga.
Tilda var ej så vidskeplig, att hon trodde, det gamla
grefvinnan Lohufvuds förbannelse hade annan verkan än straff öfver
hennes eget hufvud. Men visst är, att den olyckliga grefvinnan
just genom denna förbannelse hade spikat ihop ett tungt kors åt
sin egen rygg.
Olyckan hade lärt den förut så hårda kvinnan, hvilken tänkt
så litet på Grud och hans ord, att böja knä och bedja till den,
som härskar öfver hela skapelsen och hvilken allena kan hjälpa allt
och alla.
Svår var olyckan, som grefvinnan Lohufvud frambesvurit
äfven sonen och dennes älskade; men hennes långa och kvalfulla
ålderdom var en icke mindre bitter och fullt uppvägande
botgörelse.
Och när Tilda i framtiden stod äfven vid sonsonens —
“Lill-Ludvig“ — för tidigt bäddad graf, där alla grefvinnans ålderdoms
ljusa och försonande förhoppningar så bittert krossats och då Tilda
hörde henne där med slocknande röst sucka: “Herre, det är din
straffdom öfver mig synderska!“ då kunde ej Tilda ej annat än
hysa medömkan med den brutna, olyckliga, hårdt pröfvade gamla
kvinnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
