Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 25. Brefvet från Axel Lejonman och följden däraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
318
Kap. 25.
Brefvet från Axel Lejonman och följden däraf.
Ungefär vid samma tid som grefve Ludvig Lohufvud dog
kom det bref till Adèle Haraldsson från hennes fästman, baron
Lejonman i London. Det brefvet »hade varit mycket efterlängtadt,
ty det var mycket» länge sedan, han hade låtit sig afhöra.
Friherrinnan Lejonman hade därvid hållit sig mera lugn och
afvaktande än Adèle. Friherrinnan hade nämligen gripit fast om
det hoppet, att hennes son, sedan han kommit ut i världen,
upphört att tänka på Adèle och hon fröjdade sig redan i andonom
öfver en utan hennes göranden uppstående konflikt mellan Adèle
och Axel, en konflikt, som borde förbereda en slagning af
förlofningen.
Men hon misstog sig alldeles, och då brefvet från Axel nu
kom med underrättelser och ursäkter för dröjsmålet med brefvet
och huru han sväfvat mellan lif och död, öppnades slussarne i
friherrinnans ögon och hon grät de bittraste tårar.
— Stackars Axel, suckade Adèle.
— Gud vare pris, att han blef så underbart räddad, sade
friherrinnan och knäppte samman sina händer; men nog tycker
jag, att Axel skulle kunnat hafva några rader äfven för mig;
— Snälla faster, sade Adèle, Axel skrifver nog äfven till
faster, men jag förstår, att han skref till mig först, för att jag
skulle kunna förbereda faster — — —
— På hvad?
— På underrättelsen om mordförsöket.
— Prat! Ett misslyckadt mordförsök! Annorlunda hade
det varit, om det lyckats.
— Men då skulle ju Axel aldrig kunnat skrifva, inföll Adèle
alldeles logiskt.
Detta retade friherrinnan och hon utropade:
— Du vänder och vränger, så att man blir yr i hufvudet.
Det begriper väl jag också, att Axel icke kunnat skrifva, om han
blifvit ihjälslagen! Men andra hade väl i så fall skrifvit
underrättelsen, vid hvars mottagande jag verkligen skulle hafva behöft
en förberedelse. Var så god och var inte så spydig, min nådiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
