Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 25. Brefvet från Axel Lejonman och följden däraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
319
— Snälla faster var inte ond på mig, bad Adèle. Om jag
också kanske uttryckte mig något dunkelt så var likväl min
mening god.
Friherrinnan svarade intet.
De närmaste dagarne efter mottagandet af baron Axels bref
voro mycket dystra i friherrinnan Lejonmans hem. Själf suckade
hon dagarne i ända och Adèle grät ofta. Hon skref ett långt
bref till sin fästman och hon bad honom i detta bland annat, att
han skulle skrifva till sin mor, hvilken hade tagit mycket illa vid
sig, for det att hon ej fått en rad från honom.
Friherrinnan hade mörka tankar och så en vacker dag
underrättade hon Adèle om, att hon ämnade fara till Stockholm på
en vecka.
Man skulle hafva trott, att friherrinnan Lejonman vid sitt
besök i Stockholm skulle gifva sig tillkänna för statsrådet
Örnnäbb. Men detta var alldeles icke förhållandet. Hon höll sig i
stället undan, så att ingen af hennes bekanta skulle få veta af
hennes vistelse i hufvudstaden, ingen utom en allena och denne
ende var den skenhelige och penninggirige läsarekolportören,
hvilken hon en gång stått under herravälde af, från hvilken hon dock
lyckligt och väl blifvit löst, tack vare baron Örnnäbbs kraftiga
ingripande.
Det är icke tvifvel underkastadt, att friherrinnan haft ett
mycket lyckligare lif än tillförne, sedan hon blifvit befriad från
kolportören och sedan hon gått ifrån den sekt, på hvilken hon
offrat stora penningsummor. Det kan för den skull synas mer än
underligt, att hon nu uppsökte den skenhelige kolportören, eller
rättare sagdt underrättade honom om sin tillfälliga bostad och
anhöll om ett besök af honom.
Det var ingalunda friherrinnans afsikt att ånyå kasta sig
in på läseriet, därtill var hon numera alldeles för världsligt
sinnad, utan det var fast mera en följd af hennes elakhet, att hon
tog detta steg och det var hennes hat till den oskyldiga Adèle,
som förestafvade henne hennes handlingssätt i detta fall.
Kolportören lät icke bedja sig detta två gånger att komma.
Han hoppades gå från friherrinnan rikare, än han kommit till
henne.
Friherrinnan gick mot honom med båda händerna utsträckta
mot honom till hälsning och sade:
— Välkommen min gamle vän!
— Fru friherrinnan har behagat kalla mig, sade kolportören.
— Ja, gammal vänskap rostar icke och gammal trosförvandtskap
är ett band för lifvet äfven om förvandterna lefva skilda åt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
