Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 27. På Venersholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
341
Det syntes bäst nu att så var. Då grefvinnan nu hade så
hårda fordringar på sin dotters lydnad och till och med, genom
att hastigt lämna henne, gjorde det omöjligt för fröken Lydia att
komma med några argument, som skulle kunnat gälla såsom motskäl,
så genomträngdes fröken Lydias inre af en obehaglig känsla,
en känsla af bitterhet, hvilken hon ej kunde hjälpa, men hvilken
hon dock bad Gud förlåta henne.
Fröken Lydia tänkte på den grymma lotten att öfverlämnas
såsom en handelsvara, såsom en förfallen skuld till en främmande
person, åt en man, för hvilken familjeförhållandena bestämt henne,
redan innan hon sett honom och han henne.
Fåfängt sökte fröken Lydia att tvinga sin själfständighetskänsla
till tystnad.
Hon genomgick i sitt minne en lång lista, upptagande
namnen på alla af henne kända flickor, hvilka blifvit nödsakade
att dela samma öde, som hon nu skulle blifva offer för, i händelse
hon lydde sin mor.
Hon betänkte, att otaliga unga flickor före henne blifvit offer
för föräldrarnes förhastade löften.
Men skulle väl hennes olycka blifva mindre, för det att
andra blifvit olyckliga före henne?
Är det en tröst för ett känsligt hjärta, att icke ensamt det
är olyckligt, utan att andra äfven lida?
Hon gick ut ur löfsalen ned till stranden.
Den vackra Lurön uppreste sin gröna rygg ur vattnet.
Ett par väderkvarnar på ön svängde sina vingar rundt öfver
de skummande Venersvågorna.
Några skutor, Vernerns svartbröstade jättesvanar, sväfvade
liksom jagande hvarandra förbi.
En fiskarbåt, troligen från Lurö, nalkades just nu Venersholms
trädgårdsbrygga.
Ett par dalsländska fiskarbåtar voro ute på vattnet och
anställde kappsegling med öbons båt, men denna var bättre seglare.
Luröbåten närmade sig hastigt, och då den nått Venersholms
trädgårdbrygga, hoppade en ung man ur farkosten. En betjänt med
en kappsäck i handen följde honom, herrn kastade en penning till
fiskaren, som ögonblickligen lade ut igen.
Med en känsla af nyfikenhet, som verkligen för ögonblicket
skingrade fröken Lydias bekymmer, betraktade hon främlingen.
Han var en ståtlig ung man, rödlätt i hyn. Han nalkades
henne med en raskhet och beslutsam artighet, som i början gjorde
fröken Lydia just som litet förbryllad.
Han hälsude på fröken Lydia och sade med detsamma:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
